90 dagar är länge nog om man drabbats av en allvarligare sjukdom. Men inom denna utdragna tidsram är du som patient i alla fall lagstadgat garanterad att få besöka en specialist för undersökning.
Behöver exempelvis en operation utföras, är du också enligt lag garanterad att behandlingen ska påbörjas inom 90 dagar efter att läkaren fattat sitt beslut.
Så är åtminstone ransoneringssystemet i den politiskt styrda och offentligt finansierade svenska sjukvårdsapparaten utlovat att fungera. Verkligheten ger facit.
I juni hade över 100 000 patienter väntat längre än 90 dagar på antingen ett första specialistbesök eller på behandling. Som KD:s Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg Johansson skriver i Aftonbladet (11/8) är det ett nytt svenskt bottenrekord. Aldrig förr har patientkön i Sverige varit så olagligt lång som denna sommar.
Det säger en del om garantins värde och ännu mer om de gamla ingrodda strukturfel som sjukvården är behäftade med. I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdsmodellerna i trettiotalet europiska länder, hamnade Sverige på plats åtta i den senaste mätningen 2018. HCP ger berömligt höga poäng för den excellenta vårdkvaliteten.
Men det som drar ner placeringen är det till synes eviga bekymret med den bristande tillgängligheten och de långa väntetiderna. Trots politiska försök till lösningar som genom 90-dagarsgarantin är det bara på Irland och i Storbritannien som patienterna tvingas utstå en värre kontaktsituation med vården, konstaterar HCP syrligt.
Det är ett fatalt misslyckande som leder till onödigt ökat mänskligt lidande i första hand, och lika onödigt fördyrande samhällskostnader i andra hand. Ty det måste finnas bättre sätt att organisera vården på. Och det gör det förstås.
KD slår på trumman för att avskaffa de föråldrade, tröglevererande landstingen (regionerna) och vill låta staten överta ansvaret som sjukvårdens huvudman. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om så skedde.
Men det räcker inte enbart för att åstadkomma en effektivare vård som lever upp till kraven och samtidigt håller skattebördan för den långsiktigt stigande efterfrågan på välfärdstjänster inom rimlig kontroll (annars riskerar den resursskapande ekonomin att undermineras).
Enligt Health Consumer Powerhouse finns Europas bästa sjukvård i Schweiz och Nederländerna. Bägge har händelsevis ett obligatoriskt privat försäkringssystem med konkurrens mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare.
Staten reglerar att inga medborgare får nekas täckning, offentliga subventioner utgår till särskilt behövande (tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en intressant rapport i ämnet, som förutom exemplen Schweiz och Nederländerna även pekar på Japan som har en liknande framgångsrik variant på samma modell).
Det vore något för Sverige att ta efter.
Med ett större inslag av egenfinansiering, konkurrens och marknad skulle vi dels kunna undvika en hotande offentlig kostnadsexplosion i välfärdssektorn, dels äntligen slippa den planekonomiskt färgade sjukvårdsransoneringen med dess kroniska köproblematik. Att söka vård i Sverige ska inte vara som att vänta på Godot.