På tisdag börjar officiellt höstterminen i svensk politik med riksmötets öppnande. Det kan bli spännande, då statsminister Stefan Löfven inför riksdagen väntas tillkännage två ersättande förmågor i regeringskretsen.
Sedan tidigare är det klart att arbetsmarknadsdepartementet behöver en ny chef, när Ylva Johansson ska överta Cecilia Malmströms position som svensk EU-kommissionär i Bryssel. Och med fredagens besked att Margot Wallström lämnar Arvfurstens palats - av familjeskäl, enligt hennes egen utsago - har det även uppstått en vakans att fylla på utrikesministerposten.
Att Ylva Johansson packar väskan är logiskt. Hon har suttit som arbetsmarknadsminister i fem år. När nu arbetsmarknadspolitiken står inför en liberaliserande omstöpning som följd av januariavtalet, är det rimligt med en ny och fräschare kraft på Johanssons gamla ansvarsområde.
Lika logiskt är att Wallström gör sorti efter sina fem år på UD. Förr var hon ansedd som en socialdemokratisk förnyare. När Löfven i oktober 2014 utsåg henne till utrikesminister blev det istället som en reinkarnerad Olof Palme gjort comeback.
Wallströms uppvisningar i traditionalistisk plakatpolitik kanske fick S-nostalgikerna att drömma sig åter till det radikala 70-talet, men tjänade knappast det moderna Sverige särskilt väl.
I en blandning av blåögd naivism och moralisk rättfärdighet ville Wallströms UD bifalla FN:s utopiska konvention om globalt förbud mot kärnvapen. Att kärnvapenavskräckning är grundbulten i Natos försvarsstrategi - som även Sverige genom sitt nära samarbete med västalliansen är helt beroende av - brydde sig inte Wallström om.
Tvärtom läxade hon ilsket upp Nato som varnade för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges demonstrativa särlinje, och hamnade på kollisionskurs med försvarsminister Peter Hultqvist som under hotet från Ryssland fört vårt land djupare in i Natolägret än någonsin.
Inte heller EU verkade Wallström överdrivet intresserad av. Hon gav tusan i unionens gemensamma utrikespolitiska linje för att Sverige skulle erkänna Palestina som självständig stat, trots att en sådan stat inte existerar och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.
I Mellanösterns enda existerande demokrati lyckades däremot Wallström vinna erkännande som så Israelfientlig att hon förklarades som persona non grata. Men FN gillade Wallström varmt.
Hon tycktes vilja prioritera denna organisation som Sverige centrala forum för främjande av fred och säkerhet i världen. Till vilken nytta?
FN är mest en diplomatisk samtalsklubb som varken gör principiell åtskillnad mellan demokratier och tyrannier, eller spelar någon nämnvärd roll i vår tids mest brännande konflikter.
Margot Wallströms främsta insats som utrikesminister är att hon pedagogiskt visade det fåfängt olyckliga i att försöka väcka den antikverade Palme-andan till liv igen. Nu är det dags att sätta punkt för detta återfallsexperiment och gå vidare med någon som är mer lyhörd för samtidens realiteter.