Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. "Ärans portar". "Sommargästerna". "Översten". "Ballong till månen". Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.
Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik - det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.
När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.
Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat relevans. "Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd", sa han 1954.
Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som "ledans humanism" i radioprogrammet "Författare tar ståndpunkt" 1959: "Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar... Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart".
Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt. "Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?... En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen".
Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.
"Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel", säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.