"Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige". Är Stefan Löfven informerad? Nu kommer nämligen mannen bakom orden ändå hit, Ritchie Blackmore - en av hårdrockens främsta banbrytare och bästa gitarrister.
Imorgon lördag ger han en konsert med sitt återbildade band Rainbow på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det är stort, sommarens kulturella utropstecken om ni frågar mig. Den egensinnige Blackmore föredrar annars att spela akustisk renässansmusik numera.
Häromåret ryckte det dock uppenbarligen i de elektriska nerverna igen, lusten att plugga in Fender Stratocastern återvände. Temporärt åtminstone. Det tackar vi, hans gamla fans, ödmjukast för. Nog har Blackmore gjort åtskilliga lynniga karriärbeslut under sin långa bana.
Men att han som brukade blåsa ut Marshallstackar jordklotet runt med "Smoke on the Water", heavy metal-genrens definitiva signaturriff, vid 90-talets slut skulle lägga den vrålande guran åt sidan för att istället börja lira finstämd luta?
Därtill med en fånig Robin Hood-hatt på huvudet, kompad av en samling figurer vilka kunde klivit direkt ur en engelsk skolteaterpjäs om medeltida gycklare vid kung Arthurs hov. Det var ett udda steg som förbryllade även hans mest hängivna publik.
Hade mannen i svart - liksom Johnny Cash har Blackmore gjort sig känd för en viss enkelspårighet när det gäller kulörval på kläderna - gått förlorad i sin egen värld? Eller kanske äntligen hittat hem till sist? Tolkningen är fri. Ritchie Blackmore har alltid varit en svårbegriplig själ.
Men hans ställning som pionjär inom den tunga rocken är naturligtvis odiskutabel. Efter harvandet som kompmusiker åt andra brittiska artister blev Blackmore 1968 medlem av en grupp han själv namngav: Deep Purple. Genombrottet kom 1970 med albumet "In Rock".
Inspirerade av föregångare som Jimi Hendrix och Cream slog Blackmore kategoriskt fast vad som gällde under inspelningen: ”Om det inte är dramatiskt och spännande hör det inte hemma på skivan”. Resultatet?
Aldrig tidigare hade något så häftigt hörts på vinyl - kompromisslös, skrikande, progressiv hårdrock av ett slag som överglänste vad de argaste konkurrenterna Black Sabbath och Led Zeppelin presterade i samma veva. Deep Purple bestod också av kvalificerat styvare musiker. Både Blackmore och organisten Jon Lord var klassiskt skolade, vilket var särskilt märkbart på scenen.
Deras långa, improviserade dueller närmade sig något som liknade modern jazz (det är synd att Purple och den då Bitches Brew-aktuelle Miles Davis aldrig jammade ihop, vilka stratosfäriska höjder hade de inte kunnat nå tillsammans!). En senare platta som "Machine Head" (1972) må inte varit lika revolutionerande, men innehöll kioskvältarhitsen "Smoke on the Water" och "Highway Star".
Den följande livedubbeln "Made in Japan" (också 1972) befäste de massiva framgångarna. Fast vad hjälpte det Blackmore stod inte ut med sångaren Ian Gillan och krävde förändring. Den mest berömda och innovativa versionen av gruppen sprack.
En lovande nytändning skedde trots det med ersättande medlemmar på albumet "Burn" (1974), där Blackmore gav Purple en mer bluesbaserad inriktning. Ändå tappade gitarristen snabbt intresset och lät Deep Purple haverera igen.
I dess ställe startade han det egna projektet Rainbow, som nådde en konstnärlig zenit med den majestätiska skivan "Rising" (1976) – ännu en milstolpe i rockhistorien. Ritchie Blackmores briljanta neoklassiska gitarrspel satte ribban för en hel drös uppväxande epigoner (exempelvis vår svenske Yngwie Malmsteen).
Problemet var att skivförsäljningen inte motsvarade förväntningarna – och att Blackmore förälskat sig i ABBA. Han lär faktiskt på fullaste allvar planerat att spela in en uppföljande Rainbow-platta med Agneta Fältskog på sång! Det samarbetet blev - dessvärre eller tack och lov - inte verklighet.
Men Rainbow ömsade skinn och satsade fortsättningsvis på oblygt kommersiella tongångar. Ambitionen var nu att erövra de amerikanska hitlistornas övre regioner. Hade inte Blackmore nappat på ett fett erbjudande om att återförena Deep Purple 1984, är det mycket möjligt att han skulle lyckats.
Purples comeback blev inledningsvis en bejublad succé. Men bandet lät misstänkt tröttare och kunde inte leverera i storhetstidens suveräna 70-talsklass. Det verkade länge som om Blackmores kreativa låga slocknat. Han lämnade efter bråkigt rabalder Deep Purple 1993, aktiverade halvhjärtat Rainbow på nytt och övergav snart rockmusiken som sådan.
Man undgår inte intrycket att Ritchie Blackmore framstår som en lika djupt begåvad som rastlös och i grunden påtagligt osäker människa. Just en sådan som skulle behövt en stark, durkdriven och obrottsligt lojal manager i stil med Led Zeppelins Peter Grant för att vårda karriären och att personligen stödja sig mot.
Men varför klaga? Alla - och vi är många - som längtat efter att Blackmore ska släppa lutan och Robin Hood-hatten för en stund har ju fått vår önskan uppfylld. Dagens hobbyturnerande upplaga av Rainbow låter också överraskande bra.
Richie är i fin elektrisk form. Sångaren Ronnie Romero är ett verkligt fynd, den i mitt tycke vassaste vokalisten bandet haft sedan salig Ronnie James Dio stod vid mikrofonen. Med i gruppen är även Jens Johansson på klaviatur och han är heller inte fy skam. Konstigt vore annars, som son till Sveriges störste jazzmusiker - den legendariske pianisten Jan Johansson.
Vi kan nog vänta oss prima drag när Rainbow brassar loss på Sweden Rock imorgon kväll, trots att Blackmore har ett ont öga till vårt lands ohemula skattetryck. Han har dock varit med om värre.
Att Ritchie förklarat sig som fan av Margaret Thatcher är inte undra på, mot bakgrund av vad han utsattes för innan hon kom till makten 1979 och enligt honom räddade Storbritannien "som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp".
I en intervju för Sweden Rock Magazine 2013 berättade Blackmore att han själv tvingades gå i landsflykt. "I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker".
Lyssna på det du, Löfven! Long live rock and roll.