Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.
Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!
Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.
Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.
I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. "Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas."
Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa "starkt te" (gissa vad det innehöll...).
Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. "Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare."
Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. "Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!"
Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: "Ideal-realisationen / - ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen."
Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: "De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen."
Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.
Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: "Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!"