Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst - i sig unikt - för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.
Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.
Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.
Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.
Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.
Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff - hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare - att avgå som statsminister.
Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik ("Ers Majestät hade en sabla tur", påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).
Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.
Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.
Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. "I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse", skrev han i sina memoarer "Minnen" (1892).
Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.
Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.
Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.