Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället gå till arbetslösa småbrukare. Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.
Varför stannande han inte i Afrika?
Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya. Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen ”Out of Africa”. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?
Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell ”Snön på Kilimanjaro” (1936) och dess kittlande inledning: ”Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.”
Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer ”Mina Afrikaår” (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:
”Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.”
Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.
Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande.
Vem var den frusna leoparden om inte han själv?