Bilåkandets existentialism, friheten bakom ratten – det är lika amerikanskt som äppelpaj och Dr Pepper. Själv älskar jag den rastlösa ”driva omkring på vägarna”-romantik som genomsyrar så mycket av USA:s kulturella tradition, inte minst den musikaliska. Ta exemplet Bruce Springsteen.
Hans inledning i klassikern ”Hungry Heart” är i grunden ett destillerat mästerverk, som på fyra rader sätter känslan med genialisk precision: ”Got a wife and kids in Baltimore, Jack / I went out for a ride and I never went back / Like a river that don’t know where it’s flowing / I took a wrong turn and I just kept going”.
Har man sedan Jack Kerouacs ”On the Road” som bredvidläsningsbok finns inte mer att tillägga. I princip. Men jag måste säga att min egen favorit i genren är sången ”Ol’ 55” i The Eagles version. Originalet levererades av Tom Waits som öppningsspår på hans debutalbum ”Closing Time” från 1973.
Men det var året efter, när The Eagles gjorde sin cover av låten på gruppens tredje skiva ”On the Border”, som den bredare publiken vaknade. Många anser att detta är den definitiva tolkningen. Utom Tom Waits, som vädrade missnöje trots att han drog in drösvis med royaltystålar på kuppen. ”För antiseptisk”, löd hans rossliga kritik.
Själv tycker jag att The Eagles gör det hela briljant. Låtens innebörd är också ganska fascinerande. Medan Bruce Springsteens relation har gått i kras och han vilset söker boten för sitt hungrande hjärta någonstans längs vägen, har Eagleskillarna redan nått fram och funnit flickan. Intressant nog speglas den lyckan genom att bandet ger sig av igen.
Harmonin blir fullkomnad först när The Eagles efter mötet äntrar sin gamla kära 50-talsjänkare och återvänder ut i trafiken en tidig morgon medan solen sakta höjer sig över asfaltshorisonten: ”Well my time went so quickly / I went lickety-splickly out to my old ’55 / As I drove away slowly, feeling so holy / God knows, I was feeling alive / And now the sun’s coming up / I’m riding with Lady Luck, freeway cars and trucks / Stars beginning to fade, and I lead the parade / Just a-wishin’ I’d stayed a little longer / Lord, don’t you know, the feeling’s getting stronger”.
Det är alltså i rörelsen som bitarna faller på plats, eller - som i Springsteens fall – tillflykten och hoppet om sammanfogandet finns. Spelar målet någon egentlig roll när allt kommer omkring? Det parkerade stationära tillståndet kan aldrig ge sann tillfredsställelse, vilket i vidare mening belyser alla utopiers omöjlighet.
En utopi måste ju per definition vara orörlig eftersom den är perfekt, inget får rubbas. För människan är det ett stadium av död. Hennes natur kräver föränderlighet, omvandling, utveckling, resande - annars vissnar världen och hon med den.
Livets verkliga essens är vägen, vart den nu leder. Bilen blir både det symboliskt rullande hemmet och medlet för individens självförverkligande.
I det sammanhanget skönjer vi vad lovsången till ”Lady Luck” och ”freeway cars and trucks” på ett djupare plan handlar om. ”Ol’ 55” hyllar den centrala idén i det amerikanska projektet: varje människans rätt till liv, frihet och strävan efter lycka.
Det, om något, visar väl betydelsen av att hålla trafiken igång - även i Sverige. Så tuta och kör!