Någon som minns Romklubben? Den grundades under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiat-direktören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary. Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.
Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro. Annat var det 1972, när rapporten "Tillväxtens gränser" presenterades. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar ned från Sinai. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden, löd budskapet.
Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet. Det skulle inte dröja länge innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det med olja, kol och naturgas. Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi numera befinna oss i en dystopisk Mad Max-tillvaro.
Som vanligt med undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Den svåraste fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.
Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde medföra i kalkylen. Det har inte hindrat senare alarmister från att trampa i samma fälla. Som en repris på Romklubbens katastrofprofetior snackades det för några år sedan vitt och brett om "peak oil". Idag talas det tystare om att oljan vore på väg att sina.
Den fria prisbildningens mekanismer för utbud och efterfrågan stimulerande dels en snålare och effektivare energianvändning, dels vassare metoder för utvinning av det svarta guldet (fracking). Resultatet är att det finns mer olja att exploatera än aldrig förr. Ändliga naturtillgångar har en viss förmåga att ständigt överleva sin ändlighet, skulle man kunna säga.
Ändå skymtar "peak oil" vid horisonten. Inte i den gängse, diskrediterade betydelsen av begreppet. Utan i meningen att vårt beroende av olja sannolikt kommer att minska drastiskt inom de närmaste decennierna. Det aktuella oljepriset är drygt 50 dollar per fat. Om tjugo år ungefär, kan priset rasa till blott 15 dollar.
Detta om vi ska tro Internationella valutafondens spåkula (Fokus nr 39/2017). Vanskligt är det förstås att sia om framtiden, fråga Romklubben... Men IMF:s prognos bygger på den reella konsekvensen av det revolutionerande drivmedelsskifte i transportsektorn som av allt att döma snart är ett faktum. Adjö fossilbränslen, hej elektrifiering!
Vi behöver inte olja för att hålla oss rullande längre. Strålande nyheter för miljön. Jättegoda nyheter för den internationella ekonomin och politiken. Inte så få skurkregimer i världen har stora oljefyndigheter som finansiell bas. Exempelvis Saudiarabien och Ryssland är snarast bensinmackar förklädda till länder, vars kriminella härskare lever högt på pengarna vi tankar deras fickor fulla med.
En marginaliserad roll för oljan och den ekonomiska grunden för många förtryckarapparater vittrar bort. Således finns goda skäl till hopp om ljusare, friare, grönare tider.