Svenska Akademien står i särklass som kulturinstitution. Det kan vi sedan 1786 tacka Gustaf III för.
Klokt och framsynt skapade monarken henne (ja, Akademien är en hon) som helt oberoende och självförsörjande - detta för att skydda den kulturfrämjande uppgiften från att korrumperas av staten, den politiska maktens nycker och lättflyktiga ideologiska eller kommersiella särintressen.
Ledamöterna har formellt enbart att rätta sig efter de av kungen skrivna stadgarna och valspråket "Snille och smak". Men med frihet följer ansvar.
Veckans stora #metoo-relaterade avslöjande om Kulturprofilen, som under åratal ogenerat utnyttjat sin position i Akademiens omedelbara närhet till notorisk och systematisk sexjakt på kvinnor, ställer knappast denna upphöjda skara i särskilt ansvarsfull och smaklig dager.
Kulturprofilen har omhuldats och gynnats, trots att hans slemmigheter inte direkt varit okänt stoff på Stockholmsparnassen. Till och med jag, som endast rört mig där ytterst perifert och sporadiskt, visste.
Men vidden, grovheten! Offrens vittnesmål är fullkomligt chockerande. Hur har detta kunnat fortgå i decennier? Varför krävdes krigsrubriker i media innan De Aderton förmådde klippa banden till Kulturprofilen?
Akademien må vara en hon. Dock stinker det unken grabbklubb för neandertalare om denna bedrövliga historia.
Pressmeddelandet som Sara Danius släppte efter krismötet i torsdags tyder även på en rent tragiskt mellanmänsklig dysfunktionalitet i kretsen: "det (har) under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem".
Det är unikt blottande, närmast katharsiska ord från denna slutna olympiska församling. Jag tror aldrig det nakna offentliggörandet skett utan Sara Danius.
Jag tror heller aldrig det blivit något genomgripande beslut om internt räfst och rättarting kring Kulturprofilens skador på Akademien utan Sara Danius.
Hon valdes in 2013, blev ständig sekreterare 2015 - den första kvinnliga någonsin på detta mäktiga, tongivande ämbete. Vilket passande rendezvous med ödet. Ska Akademien kunna spela den positivt inflytelserika roll som Gustaf III avsåg för svenskt kulturliv, är uppryckning och förnyelse nödvändigt med jämna mellanrum.
Det hör till Akademiens styrka att hon också förmått det, trots flera nedgångsperioder och skandaler. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirséns svårartat reaktionära litteratursyn höll på att göra henne till en irrelevant driftkucku vid förra sekelskiftet. Efterträdaren Erik Axel Karlfeldt räddade skivan så att den traditionstunga damen kom i takt med tiden igen.
På ett liknande vis blev Horace Engdahls ledarskap en friskhetens fläkt efter att föregångaren Sture Allén i Rushdieaffären skämt Akademiens namn och rykte. Nu har Sara Danius av allt att döma tagit ett fast, välbehövligt kommando. Fönster måste öppnas, den gamla sexistiska surdegen kastas ut.
Ty Svenska Akademien är ju faktiskt en hon. Och det förpliktigar.