”Vår andes dalahäst i världen” kallade Bo Widerberg ilsket Ingmar Bergman i 60-talets början. Giftigt och kul formulerat, inte osant heller. Bergmans betydelse för Sverigebilden utomlands går knappast att överskatta.
Nästa sommar är det prick ett sekel sedan han föddes, vilket uppmärksammas med otaliga event jorden runt. Det internationella intresset för Bergmanåret 2018, som redan dragit igång, är enormt. Man kan faktiskt tala om en global händelse.
Tydligen består även vår regering av entusiastiska Bergmandiggare. 13 miljoner skattekronor satsar cineasterna i Rosenbad på firandet av den gamle demonregissören. Att Stefan Löfven & Co var så hängivet arty, det kunde väl ingen tro. Laddar man möjligen rent av för att hotta upp det sammanfallande valåret med att utmana Alliansen på debatt om Bergmans främsta rullar? Det hade ju kunnat bli riktigt fängslande.
Nå, låt oss då ta den diskussionen! Härmed kastar jag handsken, håll till godo med följande tio-i-topp att okulärbesiktiga.
1) ”Nattvardsgästerna”, 1963.
Bergman är tveklöst bäst i svartvitt! Jag vet ingen som med sådan självklar auktoritet behärskar och utnyttjar de visuella nyanser som detta format ger. Skådespelarna framträder som närmast skulpterade på filmduken. I detta asketiska drama gör Gunnar Björnstrand en ångestfylld landsortspräst som kämpar med Guds tystnad och har en komplicerad relation till lärarinnan Märta, lika oförglömligt gestaltad av Ingrid Thulin. Här snackar vi blytung söndag. Väl värd att se bara för känslan. Det lutherska Sverige i destillat.
2) ”Det sjunde inseglet”, 1957.
”Jag är Döden! Jag har redan länge gått vid din sida”, säger den schackspelande liemannen till Max von Sydows medeltidsriddare. Ingmar Bergman var ängslig att filmpubliken skulle svara: ”Sällan! Du är ju bara Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet”. Bergman hade inte behövt vara orolig, ingen har personifierat Döden så lysande varken förr eller senare. ”Det sjunde inseglet” är en sällsam blandning mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp.
3) ”Persona”, 1966.
Ett djärvt formexperiment, av kritiker ofta hyllad som Bergmans magnum opus. Ett starkt reducerat, psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor (Liv Ullman och Bibi Andersson) vars identiteter glider över i varandra. ”Persona” har analyserats sönder och samman, men filmen är precis som god lyrik eller bra konst överhuvudtaget. Man behöver inte förstå allt, det räcker med ett öppet sinne. Tål att ses åtskilliga gånger.
4) ”Smultronstället”, 1957.
Sveriges första roadmovie! Den åldrige doktor Isak Borg (Victor Sjöström) bilar genom Sverige och sitt eget förflutna. Som sällskap bakom ratten har han Ingrid Thulin – och snart även andra mer eller mindre sympatiska reskamrater. Vacker och gripande. Även de som vanligtvis inte gillar Bergman brukar ofelbart trilla dit. Slutscenen är nog den finaste i svensk film.
5) ”Viskningar och rop”, 1973.
Men den här är inget för ömtåliga själar! Gastkramande relationsdrama mellan tre systrar i herrgårdsmiljö vid förra sekelskiftet. Så psykologiskt tät och stark att man kan skära stämningen i kuber. Men med ett försoningens tröstande hopp inbakat. Särskilt Harriet Andersson imponerar i vad som måste vara hennes livs roll. Svindlande snyggt foto av Sven Nykvist (denna gång i färg).
6) ”Scener ur ett äktenskap”, 1973.
Liv Ullman och Erland Josephson skildrar ett äktenskapligt förfall i sex avsnitt och inspirerade många äkta makar i verkliga livet att för första gången tala ut med varandra. Skilsmässofrekvensen lär ha ökat markant när TV-serien sändes första gången – något som Bergman var mycket belåten med. Blev förebild till ”Dallas”, tro’t eller ej.
7) ”Skammen”, 1968.
Kriget kommer! Påverkad av Vietnamkonflikten gjorde Bergman detta drama om ett musikerpar (Max von Sydow och Liv Ullman) som försöker dra sig undan annalkande invasionstrupper på en ö i havsbandet (givetvis Gotland, var annars?). Bergman var missnöjd med det konstnärliga resultatet, fast strunta i honom. Det är suverän film om krigets grymhet och förvirring, sedd ur den ”lilla människans” perspektiv. En nedtonad Hasse Alfredson – javisst, klart att denne mångbegåvade underhållare även varit med i en Bergmanrulle - äger birollslistan som vinlangande antikvitetshandlare.
8) ”Sommaren med Monika”, 1953.
Lars Ekborg och Harriet Andersson i en bitterljuv kärlekshistoria. Frihet, sommar, skärgård – men allt går i moln när höstens trista vardag tränger sig på.
9) ”Fanny och Alexander”, 1982.
Bergmans grandiosa avsked till biofilmen. En storslagen, publikfriande släktkrönika som är Bergmans mest älskade verk i hård konkurrens med ”Smultronstället”. Hela den svenska skådespelareliten medverkar. Men är det Jan Malmsjö som stjäl showen i rollen som biskopen från helvetet, Edvard Vergérus. Give him a big hand!
10) ”Ormens ägg”, 1977.
Sorgligt underskattad film från Bergmans västtyska exilperiod. Liv Ullman och David Carradine försöker hanka sig fram i Weimarrepublikens kaos. Spännande historia med massor av tidsatmosfär. Fritz Lang kunde inte gjort det bättre.