Varenda reklammänniska vet att hålla sig borta från ett ord som ”nya”. För vad ska man göra när ”det nya” inte är nytt längre? Det vill säga när man behöver förnya sig, men ”nya” redan är använt och dessutom har blivit gammalt. Ser man långsiktigt, är ”nya” helt enkel en kommunikativ återvändsgränd.
Ändå används ”nya” och ”nytt” flitigt i politiken, ett tecken så gott som något på dess kortsiktighet och maktorientering. I dag handlar politik om att vinna val och makt här och nu, inte om segdragna strider om viktiga principer, värderingar eller sakfrågor. Och utrymmet för felsatsningar är minimalt. För varje ny generation av partipolitiska ledare gäller det att hitta sitt utsäde, så, gödsla och skörda. Förstör man jorden är det ett mindre problem. Någon annan kommer högst sannolikt få ta hand om det.
Moderaterna har levt med sitt ”nya” i mer än tio år. Man sådde, och skördade åtta år vid regeringsmakten. Utsädet var av skaplig kvalitet. De Nya Moderaterna rätade upp budget- och skattepolitiken, adresserade ett högst relevant samhällsproblem – det växande utanförskapet – visade sig vara som folk är mest och knöt an till den bredaste av svenska värderingar: Man ska jobba och göra rätt för sig.
Det dröjde dock inte länge förrän frimodigheten och reformagendan ersattes av kontroll och riskminimering. Och den ideologiska kompassen snurrade betänkligt. Arbetslinjen visade sig inte vara ett medel för samhällsförändring, utan ett mål i sig. Så sent som för ett par veckor sedan påpekade den f d statsministern att ”pensionärer inte ska spela golf eller mata duvor. De ska arbeta”. Ett i grunden otänkbart uttalande från en borgerlig politiker om hen har ordning på sin frihetsuppfattning.
En annan konsekvens av De Nya Moderaterna var att de gamla moderaterna (alltid med små bokstäver) uppfanns. En lika slug som obehaglig manöver. De som hade något kritiskt att säga om politiken blev hux flux beskrivna som gamla moderater, inte sällan i former som påminde om vänsterns nidbilder. Reaktionära gubbar, tanter med pärlhalsband och testuggande nyliberaler. Mycket gick förlorat där. Det smarta i att stjäla socialdemokratins frågor har många beskrivit. Färre har påpekat det osmarta i att bryta med ett väl genomtänkt liberalkonservativt tankegods och kväsa dem som hade kunde hjälpt till med att utveckla idéerna och politiken.
Så nu står Anna Kinberg Batra och hennes ledargeneration där med en utsliten åker och samtidigt med höga krav på nytt utsäde, det vill säga på ny politik och en ny partikultur. Hon försöker konstgödsla med ett och annat ”besked” och förslag, men det ser magert ut. Den extremt försiktiga pragmatismens tid är liksom förbi. Om det inte växte ännu sämre på Löfvens ägor skulle hon antagligen ligga illa till.
Det klokaste Moderaterna kan göra i det här läget är sopa undan allt prat om nya och gamla moderater, skrota det lilla adjektivet i partinamnet och börja om - med Moderaterna. Och därmed också med idéerna och värderingarna, med kompetensen, modet och uppriktigheten.
Det är Moderaternas egen arbetslinje. Den har vi sett för lite av.