När man står ute på terrassen högst upp på Europejskie Centrum Solidarności i Gdansk och blickar ut över skeppsvarvet är det svårt att inte känna historiens vingslag omkring sig. Marinedepot, sedermera Danzigvarvet, grundades år 1844 efter att området kring staden då känd under det tyska namnet Danzig hade blivit en del av Preussen.
Initialt nyttjades det enbart som depå för några få krigsfartyg. Efter att ha använts för tillverkning av ubåtar under första världskriget hann varvet stängas, öppnas, bombas och byggas om. När Polen år 1945 tog över det hade landet en sovjetkontrollerad övergångsregering i väntan på att genom riggade val utropas till kommunistisk folkrepublik. Varvet döptes om till Leninvarvet – och vad som hände därefter gör de gröna lyftkranarna och röda tegelbyggnaderna runt kanalen till den viktigaste symbolen för det polska folkets frihetssträvan.
Kraftigt höjda livsmedelspriser fick år 1970 människor i kuststäderna Gdansk, Gdynia, Elbląg och Szczecin att gå ut på gatorna och protestera – vilket initierades av skeppsbyggare från varvet. Regimen svarade med att skicka in militärpolis mot demonstranterna. Minst 42 unga människor mördades. En av dem som sköts ihjäl var 18-årige Zbigniew Godlewski – som sedan bars av sina kamrater på en provisorisk bår i form av en dörrpanel genom Gdynias gator.
Besöket på utställningen på ECS påminner mig om vad ekonomen Friedrich von Hayek skriver i "Vägen till träldom" från år 1944: Stater som försöker implementera socialism och planekonomi kommer antingen att falla i sina ekonomiska mål – eller bli totalitära. På en vägg hänger ett femtiotal fotografier föreställandes några av många tusentals demonstranter som frihetsberövades i samband med protesterna. På väggen mittemot döljer svarta luckor fotografier på några av dem som mördades. Det är bilder som nog aldrig försvinner från näthinnan.
Det var även i varvet i Gdansk som nästa stora strejk mot den kommunistiska regimen började och fackföreningsrörelsen Solidaritet grundades vid port nummer två i september år 1980. Arbetarna krävde bättre villkor, rätten att bilda fackföreningar, att censuren skulle avskaffas och att politiska fångar skulle släppas. Till strejkledare valdes Lech Wałęsa.
Regeringen godtog många av kraven – men bara ett år senare genomfördes en statskupp efter påtryckningar från Sovjetunionen, som oroades över att rörelsen skulle ge idéer till andra satellitstater. Solidaritet förbjöds och tusentals medlemmar internerades och fängslades. Genom fredligt motstånd och underjordisk informationsspridning fortsatte man dock att påverka – och åtta år senare genomfördes ett delvis fritt val.
Händelserna vid varvet inspirerade liknande protester runt om i landet och idéspridning i hela Östblocket. Det blev början på slutet för det ondskans imperium som var Sovjetunionen. Brezjnevdoktrinen förlorade och strävan efter frihet och självständighet segrade. För det har alla européer de polska varvsarbetarna och alla andra som deltog i deras rörelse att tacka.
Modet som krävs för att ställa sig upp och kräva sina rättigheter inför en gevärsmynning är svårt att till fullo begripa. Likväl är det någonting att aldrig glömma och alltid inspireras av.