Hon föddes alltså den 2 februari 1905 i S:t Petersburg. Hennes uppväxt kom att präglas av erfarenheterna av den ryska revolutionen och det kommunistiska välde som följde därav. Hon utbildade sig i filosofi och historia vid stadens universitet, men det blev snart uppenbart för både familjen och Ayn Rand själv att en fritänkare som hon skulle få det svårt i Sovjetunionen.
Tjugoett år gammal reste hon därför till Finland och klev på ett fartyg till USA för att aldrig återvända. Där levde hon resten av sitt liv och försörjde sig som författare till dess att hon avled den 6 mars 1982 i New York. Genom sina fängslande romaner och sin principiella argumentation för individualism, liberalism och kapitalism lever hon dock fortfarande kvar.
Hennes mest kända verk ""Och världen skälvde" (1957) och "Urkällan" (1943) skildrar individens kamp mot kollektivism, statlig övermakt och snäva normer. De har sålts i miljontals exemplar. Vid en amerikansk undersökning på 1990-talet där läsare ombads välja ut den bok som har påverkat dem mest hamnade "Och världen skälvde" på andra plats efter Bibeln. Fortfarande i dag finner böckerna nya läsare och såväl beundrare som kritiker.
Jag tror att det stora intresset springer ur hennes kompromisslöshet. Många är de filosofer och ekonomer som genom historien har visat på marknadsekonomins förtjänster eller härlett människans rätt till egendom och handel ur idén om hennes självägarskap. Men få andra har med sådan stränghet, glöd och passion skrivit om människan som självändamål – och inte medel för andra.
Det är just denna vurm för egoism som vanligen får utstå kritik. En filosofi som bygger på ett sådant axiom kan väl omöjligen vara god? Vi föreställer oss egoisten som en samvetslös person som jagar efter kortfristiga fördelar och ägnar sig åt själlösa njutningar utan hänsyn till sin nästa.
Men den egoism som vi möter i "Och världen skälvde" och "Urkällan" är någonting annat. Ayn Rands egoistiska hjältar lever för sin egen skull, och låter andra göra detsamma. De följer inte blott sociala konventioner, utan definierar sina egna drömmar och mål, och måste använda sitt förnuft och göra svåra moraliska avvägningar för att leva därefter.
Det är tankar som inte går ur tiden utan vidare. Det finns någonting allmänmänskligt i viljan att leva sitt liv för sin egen skull – även när mycket i samhället drar åt ett annat håll. Den politiska debatten kretsar inte sällan kring hur olika styrmedel ska få människor att göra val som bättre stämmer överens med de för dagen prioriterade målen – vare de inom familjepolitik, folkhälsa eller företagande.
Men människan låter sig inte reduceras till ett streck i en samhällsnyttokalkyl. Till syvende och sist är det väldigt få som kliver upp ur sängen och tar sig an sina dagliga uppgifter för att tjäna samhället och politiken.
Det är nog detta enkla budskap som gör att Ayn Rands popularitet aldrig verkar avta. Människan har rätt att leva för sin egen skull och fatta sina egna beslut, och dessutom förmåga att så göra. Det handlar inte ens om att låta henne – utan blott om att inte hindra henne.