Landsbygden är mer i ropet än på länge. Efter att sedan 1990-talet ha varit mycket inriktade på de urbana väljarna börjar striden om väljarna på landsbygden att hårdna mellan partierna. Att ”hela Sverige ska leva” är plötsligt – och har med politikens logik därför hela tiden varit – en självklarhet. Välviljan som bara delvis är till den faktiska landsbygden och delvis till det egna partiet är dock inte sällan missriktad.
På ett plan är det naturligt och dessutom helt nödvändigt att det finns skillnader mellan stad och land. Staden har till sin karaktär bättre förutsättningar för att erbjuda ett större utbud av vissa tjänster. Det finns inte samma möjligheter till restaurangverksamhet, nöje och kultur på landsbygden.
I viss mån handlar det även om tjänster som vård, skola och omsorg – i vilka avståndet tyvärr tenderar att bli något längre.
Landsbygden har å andra sidan naturligtvis sina fördelar. Närheten till den vackra svenska naturen, lugnet och tystnaden i den kringliggande miljön och närheten till den lilla bygden och de naturliga sammanhangen är några sådana. För den som vill arbeta inom jordbruk och/eller skogsbruk tillkommer naturligtvis uppenbara fördelar. Vad som värderas högst är ett val som vuxna människor är och bör vara fullt kapabla att göra själva – och välmenande politiker bör inte förolämpa dem genom att tala om att ”locka” människor till landsbygden.
Fatta egna beslut – och lev med konsekvenserna. Det är vad det innebär att vara människa.
För att människor som vill ska kunna fortsätta att leva på landsbygden även i framtiden krävs dock vissa förutsättningar. I mångt och mycket handlar att få ”hela landet att leva” blott om att fundamentala samhällsfunktioner ska fungera. Man ska kunna leva, bo, arbeta och ta sig fram och tillbaka. I dessa frågor, som faktiskt till viss del är politikens ansvar, verkar det trots en stor vilja att fånga väljare på landsbygden finnas väldigt lite förståelse för hur livet på landsbygden faktiskt fungerar.
Beroendet av transporter som hotas av regeringens kilometerskatt för lastbilar, flygskatt och nu senast chockhöjd bensinskatt är ett sådant exempel. Ett annat är det väldigt bristande skyddet av äganderätten inom skogsbruket. Det senaste fallet är bara några veckor gammalt.
En skogsägare i Boda i Norra Västmanland har mot sin vilja blivit av med en tredjedel av sin mark – ungefär 22 hektar – för att länsstyrelsen vill göra naturreservat av den. Skogen har skötts av hans familj sedan mitten av 1600-talet. Det är fyra hundra år av ägande som förbigås. När länsstyrelsen vill bilda naturreservat på någons mark måste den enskilda markägaren lämna ifrån sig skogen. Den som trots allt protesterar riskerar att bli utan såväl skog som ersättning.
Flera liknande exempel finns naturligtvis från Östergötland – där nästan hälften av befolkningen bor på landsbygden. Partierna, inte minst Socialdemokraterna, vänder sig ut och in för att utforma ”landsbygdspolitik” – när de i stället hade kunnat avstå från politik som är direkt destruktiv för densamma. Landsbygden behöver inte räddas. Det räcker gott och väl med att lämna den i fred.