Det är nu över två månader sedan riksdagsvalet, och Sverige står fortfarande utan regering. Riksmötet öppnade och riksdagen – en majoritet med Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna – röstade bort Stefan Löfven som statsminister. När Ulf Kristersson skulle prövas i riksdagen blev det dock nej till honom också. Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.
Så fick Annie Lööf till slut det efterlängtade sonderingsuppdraget för att ”hitta sakpolitiska vägar framåt” utan den blockerande statsministerfrågan. Det gick som väntat, och centerledaren gav upp försöken att bilda regering i förra veckan.
Vi står således kvar där vi stod tidigare, och väljare börjar med rätta bli otåliga. Sverige klarar sig naturligtvis utan regering. Vad vi behöver är snarare mindre politik i våra liv och på marknaden. Det finns dock också ett antal stora problem som endast kan lösas med politiska reformer, därför att de också är politiskt skapade, och med dem börjar det bli bråttom.
Talmannen har meddelat att han tänker låta riksdagen rösta om Stefan Löfven. Faller han i statsminsteromröstningen lär Ulf Kristersson prövas igen. Centerpartiet och Liberalerna har nu återigen att välja mellan en socialdemokratisk och en moderatledd regering.
Annie Lööf och Jan Björklund talar inte sällan om strukturreformer som en väg framåt för blocköverskridande samarbete. Det låter fint och bra, men bortser från att Alliansen och Socialdemokraterna önskar helt olika reformer.
Sverige är på väg in i en lågkonjunktur. Nya siffror från Internationella valutafonden uppskattar att landets tillväxt landar på 0,7 procent för 2018. Det är den lägsta nivån i hela EU. Den låga tillväxten är både orsakad av den offentliga sektorns expansion, och särskilt oroande på grund av den. De höga skatterna och den dåliga kompetensförsörjningen är två problem som behöver åtgärdas för att värna arbete och företagande bättre.
Av den anledningen är det också viktigt att liberalisera arbets- och bostadsmarknad. Sverige faller i listan över lägst arbetslöshet i EU, och invandrares etablering på arbetsmarknaden tar alldeles lång tid. Genom att sänka arbetsgivaravgifterna, avskaffa turordningsreglerna och bättre avväga de fackliga särrättigheterna kan det göras lönsamt att anställa även personer som står långt från arbetsmarknaden.
Av våra 290 kommuner lider 255 av bostadsbrist. Sverige har EU:s högsta byggkostnader på grund av skatter och dyra regler om tillgänglighet, bullernivå och antal timmar dagsljus. Därtill gör bruksvärdessystemet att effekten som följer av fri hyressättning (högre hyror, större lönsamhet och ökad produktion) aldrig uppstår. Med regelförenklingar och fri hyressättning kan bostäderna bli fler. Det är reformer som bara kommer att genomföras av en borgerlig regering.
Vi har stora problem med ekonomi, företagande, sysselsättning och integration. Ödesfrågor är ett överutnyttjat ord, men situationen är kritisk. Det börjar bli dags för Annie Lööf och Jan Björklund att inse det.