Det finns en uppfattning inom socialdemokratin – spridd av bland andra finansminister Magdalena Andersson, Aftonbladets ledarsida och ekonomerna på LO – om att ekonomisk frihet föder populism. Resonemanget går ut på att liberal ekonomisk politik som skattesänkningar och avregleringar skapar otrygghet och ojämlikhet vilket i sin tur göder nationalism och populism.
Det är naturligtvis ett viktigt samband att förstå. Populistiska partiers framgång har de senaste åren varit påtaglig i hela västvärlden, och orsakat huvudbry för många politiska tänkare och tyckare. Vilka omständigheter som gör människor mer benägna att rösta på populistiska och nationalistiska partier har naturligtvis implikationer även för Sverige – inte minst när vi nu går in i en valrörelse.
Det verkar dock som att sambandet inte ser ut på det sätt som opinionsbildarna i och kring Socialdemokraterna har påstått. Den nyutgivna rapporten ”Liberalism och populism – sambandet som försvann”, skriven av Alexander Fritz Englund och Jacob Lundberg för tankesmedjan Timbro, undersöker 31 europeiska länder över 34 år, och visar att det inte finns något stöd för att ekonomisk liberalism skulle gynna populistiska partier.
Det borde vara glädjande nyheter i ett land som Sverige – som vet av historien vad ekonomisk frihet kan göra för vårt välstånd. Våra hundra år av tillväxt mellan år 1870 och 1970, då Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste i världen, föranleddes av just liberala reformer. Näringsfrihet infördes, frihandel förverkligades och den privata äganderätten stärktes.
Finansminister Johan August Gripenstedt införde i stort sett de allmänna institutioner som krävs för liberal marknadsekonomi – och Sverige blomstrade. Sådana välståndsskapande reformer behövs även i dag – inom såväl handel och skatter som arbets- och bostadsmarknaden.
Man bör också fråga sig vilka de reella alternativen är. De senaste årens migrations- och integrationspolitik har skapat utanförskapsområden med hög arbetslöshet och högt bidragsberoende. För den femtedel som endast har förgymnasial utbildning är chansen att komma in på arbetsmarknaden med dagens sammanpressade lönestruktur i princip obefintlig. Skolresultaten är undermåliga och många barn har svårt att lära sig språket eftersom de aldrig träffar barn med svenska som modersmål.
Många föräldrar hade givit mycket för att se sina barn bli en del av det svenska samhället – men den sönderreglerade bostadsmarknaden gör det omöjligt även för den som har jobb och egen inkomst att flytta till ett annat område.
Detta är problem som vi redan har, och de utgör betydligt större samhällsklyftor än vad skillnader i lönebeskeden någonsin skulle kunna göra. Välfärdsstaten i sin nuvarande tappning är inte rustad för att hjälpa dessa människor, hur mycket Socialdemokraterna och LO än önskar det. Utan liberala reformer av svensk ekonomi – i synnerhet av arbets- och bostadsmarknaden – kommer de långsiktiga problemen med arbetslöshet och segregation att bestå. Det om någonting föder populism.