Det var den 4 oktober 1983 – på dagen för riksdagens öppnande – som tiotusentals människor samlades i Humlegården i Stockholm för att protestera mot planerna på att införa löntagarfonder i syfte att socialisera det svenska näringslivet. Demonstrationen blev ett avgörande bevis på att motståndet mot fondsocialismen hade bred folklig förankring.
Löntagarfonderna lanserades av LO i början av 1970-talet och syftade till att ägandet i näringslivet skulle överföras till fackliga organisationer genom att 20 procent av bolagens vinster skulle exproprieras och omplaceras till en fackligt styrd fond. Modellen lanserades av LO-ekonomen Rudolf Meidner.
I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarade han: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt som de utövar just i kraft av sitt ägande. (…) Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”
Fastän löntagarfonderna hade mycket litet stöd bland väljarna vann Socialdemokraterna det avgörande riksdagsvalet 1982. Löntagarfonderna infördes – men i en mildare version än den långtgående socialisering som ursprungligen hade föreslagits. Efter den borgerliga valsegern 1991 blev avskaffandet av löntagarfonderna den första åtgärd att genomföras av Carl Bildts regering.
I dag är löntagarfonderna ett minne blott – men socialiseringstanken lever vidare. Den svenska offentliga sektorn och politiken har fortfarande en unikt dålig respekt för äganderätten.
I en ny rapport föreslås att svenska skogsägare – som i väldigt många fall har fått se sin mark konfiskerad till statliga naturreservat – själva ska betala för konfiskationerna. I samband med inlevererat virke ska skogsbönderna tvingas avsätta pengar till en fond som i sin tur ska användas till att ersätta dem vars skog omvandlas till reservat eller biotopskyddsområde. Samhällsekonomiskt effektivt, kallas det.
Den senaste mandatperiodens förslag från regeringen och Vänsterpartiet om att begränsa vinster för privata bolag i välfärden – vilket för många företag skulle innebära ett direkt vinstförbud – är ett annat exempel. Lagrådet menade att förslaget kan vara i strid med näringsfriheten, och lyckligtvis röstades det ned i riksdagen i somras. Men att löntagarfonder, skogsägarfonder och vinstförbud ens föreslås talar sitt tydliga språk. Och det är ingen vacker berättelse som tecknas.
Äganderätten är den försummade rättigheten, och den som är sämst skyddad i svensk lag. Vi talar heligt om yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet – men äganderätten får alltid förbises och kringskäras om bevekelsegrunderna bara kan beskrivas i fina ord.
Men äganderätten, likt yttrandefriheten, är en helt avgörande del av en liberal demokrati. Alla länder som genom historien har försökt inskränka den har antingen fallerat i sina ekonomiska mål eller blivit totalitära. Sverige bör skydda äganderätten bättre i grundlagen, men löntagardemonstrationerna lär oss också vad som spelar roll i slutändan. Det är som domare Learned Hand sade i New York år 1944. Friheten lever i mäns och kvinnors hjärtan, dör den där kan ingen konstitution, lag eller domstol rädda den ...