Ett regeringspartis uppgift är att sitta kvar vid makten så länge som möjligt. Ett oppositionspartis uppgift är att komma till makten så fort som möjligt.
Denna lärdom som formulerades av den tidigare moderatledaren (1970–1981) Gösta Bohman har partiet äntligen tagit till sig. Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson har i riksdagens talarstol uttryckt att han är redo att fälla regeringen när övriga partier är det. Efter fyra år av naggat förtroende i efterspelet av Decemberöverenskommelsen har man – i motsats till andra borgerliga partiers strategier – dragit slutsatsen att detta är den mest förtroendeingivande linjen.
Det är nog klokt. Det finns många borgerliga väljare som inte är särskilt imponerade av försöken att vara i ideologisk opposition utan att agera därefter – och den gruppen har inte blivit mindre missnöjd på sina gamla partier av Sverigedemokraternas positioner i samma fråga.
Samtidigt finns det nu tid för det parti som brukade vara den stora borgerliga samlingspunkten att ägna sig åt välbehövlig idéutveckling.
”Den utvecklingspessimism som många ger uttryck åt är en följd av den besvikelse människor känner inför det kollektiva beslutsfattandets misslyckanden. Den trygghet de trodde sig kunna vinna genom kollektiva satsningar har inte infunnit sig. En ny otrygghet har trätt i dess ställe.
Det gäller på bostadspolitikens och den sociala omsorgens områden, men också i fråga om utbildningspolitik, familjepolitik, näringspolitik och skattepolitik.
Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar.
Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället.”
Det sade Bohman i ett tal för Medborgarskolan år 1980. Hans ord är lika aktuella nu som då. När moderata företrädare, liksom andra, tappar bort sig i det nya landskapet av identitet och förmenta värderingsfrågor är detta en välkommen påminnelse. Den del av samhället i vilken politiken faktiskt har viktigt inflytande är fortfarande präglad av denna eviga konflikt.
Svensk bostadsmarknad fungerar fortfarande inte. Bidragsberoendet ökar. Den offentliga sektorn expanderar på bekostnad av den fria. På många håll i landet finns en stor otrygghet.
Det är vad liberala och konservativa politiker borde ägna lejonparten av sin tid åt. Nu som då kommer utmaningarna och svaren på dem att vara präglade antingen av kollektivism eller individualism – centralplanerad ekonomi eller marknadsekonomi – förmynderi eller frihet.
Moderaterna skulle göra klokt i att ägna mer tid åt denna konflikt och fundera över hur väl man bottnar i den. Idéer är inte starkare än dess företrädare – och politiska förslag blir inte verklighet utan handling.