I dag kan i princip alla svenskar (93 procent, enligt Internetstiftelsen) lätt knacka ner några bokstäver och kvickt sprida till världen. Folk läser glupskt. Och okritiskt. Och så sprids sagor, myter och lögner från mun till mun, från Facebook till Instagram till fikarastens spekuleringar och Twitters impulser. Tilliten är bruten. Tvivlet – dess motsats – tar över. Samhället förändras.
Sverige brukar sticka ut i undersökningar om tillit, men hur länge till är det så? World values survey som mäter hur stor andel som litar på sina medmänniskor, har sett ett trendbrott de senaste åren.
Oron ökar, liksom människors benägenhet att lyssna till varningar. Polariseringen i debatten är hård och många väljer att ta till sig de nyheter som passar deras egna åsikter. Och nyheter finns i horder när alla är publicister med sina smarta mobiler.
Enligt SVT har falsk information på nätet blir allt vanligare och delas dessutom ofta utan eftertanke (16/12).
Efter Parisdåden spreds bland annat en film med firande muslimer i London. De påstods fira terrorattentatet, men jublade i själva verket över segern i en cricketmatch mot Sri Lanka 2009.
Nättidningen France 24 Observers som i åtta år jobbat med att avslöja desinformation på nätet har märkt en markant ökning av falska artiklar, bilder och videos.
Ibland ligger problemet i valet av delar av en berättelse. Den 27 november löd en rubrik lokaltidningen Allehanda: ”mobb skulle våldta kvinna och döda sonen”. I artikeln stod det att en grupp på 30 män försökt tränga sig in i ett rum på ett asylboende i Nora. ”Enligt polisens är bakgrunden att männen anser att den ensamstående kvinnan begår en brottslig handling då hon uppehåller sig i Sverige utan man och ska därför straffas.”
Jag (och 21 000 andra) delade nyheten. Jag brottades med tanken ”nu göder jag det främlingsfientliga gänget”, men tänkte att det finns idioter i alla befolkningsgrupper, partier och från alla religioner – så varför ignorera en sådan här exceptionell händelse för att inte hetsa upp trollen? Artikeln var ju tryckt i en tidning, inte på en skum blogg på nätet.
Sedan har det visat sig att ord står mot ord om vad som hände. Förläggningens platschef – som inte var där – tror att det kan handla om en kombination av faktiska händelser, rykten, språkförbistringar och kulturkrockar.
Krönikören Johan Norberg uppmanade till att inte delta i ”mobbjournalistiken” (Metro 27/12). Han citerade områdeschefen som sagt att ”Det är på rutin som jag läser artiklar om asylboenden som är direkt felaktiga”.
Varför behöver man försköna eller förvärra verkligheten för att den bättre ska passa ens åsikt? Kan man inte bara acceptera att den innehåller både gott och ont, svart och vitt? Och så pratar vi utifrån det? Jag undrar.
Bo Rothstein som forskat om tillit liknar den vid korallrev. ”De tål en hel del skit, men när de väl klappar ihop så går det snabbt – och effekterna blir katastrofala” (Forskning och Framsteg 4/9 -14).
Jag talar kanske i egen sak men nog behövs de traditionella medierna mer än någonsin. Vi har ett ansvar; det har inte enskilda bloggare på samma sätt. Det har inte de som kvickt reagerar på det som sprids på oseriösa internetsidor.
Men viktigast är att vi alla har huvudet på skaft. Tänk själv. Läs själv. Reflektera. Tvivla.