När något går en emot brukar folk säga ”allt har en mening”, men är det sant? Häromdagen såg jag en skylt som brutalt meddelade: ”Allt händer av en orsak, men ibland är orsaken att du är dum och har fattat dåliga beslut”.
Så krass kan verkligheten vara. Ibland finns inget förlåtande öde som konspiratoriskt blinkar åt en och säger ”det här var ju skrutt, men det beror på att jag har en plan, så det kommer att bli ännu bättre nu, lita på mig”.
Ibland väljer man bara fel. Ibland får man skylla sig själv – och ta ansvar för att forma livet på egen hand.
Jag kom att tänka på detta när jag åter uppmärksammades på att februari är den månad då flest föräldrar vabbar – därför att barn oftare blir sjuka så här mitt i ruggvintern. Och att det är vanligare att mamma än pappa under ”vabruari” skippar jobbet för att ta hand om hostande barn.
Svenska pappor tar visserligen ut allt fler vab-dagar, och förra året tog de ut 38 procent, enligt Försäkringskassan. Men ökningen från 2014 var ynkliga 0,5 procentenheter, vilket betyder att mammor fortfarande ställer upp majoriteten av dagarna, 62 procent, och att den fördelningen är det normala.
"Det är inte jämställt än men det är på god väg", kommenterade Niklas Löfgren, Försäkringskassans familjepolitiska talesperson, till Dagens Nyheter (2/2). Hmm. På god väg? Hans överoptimistiska uttalande stämmer dåligt med verkligheten.
Det är dags att sluta säga att "det löser sig med tiden". Tiden behöver hjälp!
Kvinnor tar ut 75 procent av de föräldrapenningsdagar som betalas när barnen är små. Kvinnor har inte ens tre fjärdedelar av mäns livsinkomster. Kvinnor får även lägre pension eftersom de oftare jobbar deltid, vilket sannolikt också beror på att ”hon” oftare offrar karriär för barnen och det obetalda hemarbetet. Få män står självklart med pikadollen mot sin sambo eller fru och tvingar henne att packa gympakläder eller plocka ur diskmaskinen. Men ett slentrianmässigt, dåligt beslut blir två, tre, några hundra.
Löneskillnader finns fortfarande, vilket delvis kan förklaras med att många kvinnor jobbar i offentlig sektor där lönerna är lägre, men högst troligt också på att detta har accepterats. Är kvinnor lurade – eller har de (vi) lurat oss själva? Är könsdiskriminering självförvållad? I själva verket en konsekvens av att vi valt fel i vardagen och inte sett om vårt eget hus? Har vi varit godtrogna duktiga flickor som går runt och väntar på att bli belönade, alltför mesiga för att ryta till?
Om det känns bekant är det dags att ryta så att det hörs.
Kanske vabbar hon mer än han för att hon tjänar mindre och inte har lika mycket ansvar på jobbet. Men hur ska hon kunna ändra det om hon ständigt är vabbaren i familjen? Det går i cirklar, runt runt, rätt ner i backen. Res dig upp, kvinna!
Checklista: Börja säga ifrån. Ställ krav. Granska gemensamma budgetar i familjen och kolla vad andra med liknande jobb tjänar. Gör smartare val. Sträck på ryggen. Känn ditt värde och se till att andra uppmärksammar det också.
Jag vet att det kryper i kroppen hos många inför tanken att verka sniken, jobbig och ta för mycket plats. Men det finns ingen mystisk ödesmättad mening med att du får mindre och män mer. Allt händer inte av en orsak – det händer bara för att du har varit dum.
Var inte dum.