Om jag skulle ha svårt att tacka nej till alkohol i tonåren, så skulle jag låtsasdricka och spotta ut när ingen såg. Och om det blev krig, så skulle jag och min familj gräva ner oss i jorden tills fienden hade dragit förbi, sedan skulle vi bara gräva upp oss igen och behöva borsta av oss lite grann. Den sistnämnda lösningen kändes inte helt genomförbar, jag grubblade mycket på hur jag skulle veta att fienden verkligen var borta. Min lösning var att jag kanske kunde ta en sådan där backspegel som mina brorsor hade på sina limpcyklar, med en sådan kunde jag hålla span nerifrån jorden.
Som barn i en arbetarklassfamilj var jag utlämnad till min fantasi för att något skulle hända. Vi åkte egentligen ingenstans. Vi upplevde ingenting särskilt. Vi var hemma. Torftigt utanpå men rikt inuti. Där hände det massor och som barn hade jag aldrig tråkigt. Min redan livliga fantasi fick ständig näring av vårt bibliotek som vi besökte varje torsdag. Böcker var ju gratis!
Pappa parkerade sig i vuxenavdelningen och ägnade sig åt att läsa bokhyllor från vänster till höger på faktaavdelningen. Bäst tyckte han om böcker som hade med segling att göra. Personalen såg alltid till att lägga undan nyutkomna seglingsböcker åt honom. ”Suezkanalen skulle jag kunna ta mig igenom med förbundna ögon!”
En gång frågade jag honom om han inte ville segla på riktigt. ”Det bästa med att läsa om segling är att man är hemma så fort man stänger boken.”
I höstas var jag och lyssnade när psykoterapeuter pratade böcker i Skäggetorp. Ett fint arrangemang av Bilda och Agora. Ett samtal mellan Madeleine Cocozza och Rolf Holmqvist med Eva Bergstedt som samtalsledare. När Eva presenterade sig nämnde hon att hon jobbade med biblioterapi, jag blev nyfiken men när samtalet var igång så föll det i glömska.
Den gången var det inte krig. Det var en helt vanlig onsdagskväll i november. Fuktigt, mörkt och kallt därute. När jag åkte hem kände jag mig varm och lycklig. Då diskuterades ”Löpa varg” av Kerstin Ekman, en bok som var mitt finaste läsminne förra året, kanske mycket för att den obändiga naturen var i fokus. Jag är en stadsmänniska som ständigt längtar ut efter knakande grenar, skogsdoft, skägglav, fuktig mossa och ljus som silar mellan tallarna.
Några månader senare är det krig i Europa. Jag är glad över att jag har litteraturen att luta mig emot. Jag bläddrar i "På västfronten intet nytt" av Erich Maria Remarque som jag läste på högstadiet, då utan större intresse. Jag ramlar över en bok av den ryske soldaten Arkadij Babtjenko som har skrivit en vittnesskildring från Tjetjenien, "Krigets färger". Och förstås "Kriget har inget kvinnligt ansikte" av Svetlana Aleksijevitj. När krigsskildringarna blir för tunga övergår jag till tv-serien "Folkets tjänare" där Volodymyr Zelenskyj har huvudrollen. En slags ukrainsk version av Vita huset. Det slår mig att behållningen av serien är lättheten hos Zelenskyj och de oförstörda stadsmiljöerna i Kiev.
Jag kommer att tänka på Eva Bergstedt och ringer henne. Jag trevar lite, ”jag tänkte att vi alla mår bra av lite biblioterapi nu?”
Hon berättar att biblioterapi faktiskt är sprunget ur krig. Efter första världskriget upptäckte man i USA att soldater som vårdades på sjukhus mådde mycket bättre om de också läste poesi. Både kroppen och själen fick vård.
Utifrån det började man forska på biblioterapi. Tanken att man mår bra av att läsa är dock inte ny, redan Aristoteles betraktade litteraturen som läkemedel för själen. Och det är inte boken i sig som egentligen har betydelse, utan vad den gör med oss.
Finland är ett föregångsland, där har man jobbat med biblioterapi i över 40 år. I England kan man få böcker på recept. Det är både självhjälpsböcker och skönlitterärt och det har visat sig att skönlitteratur har en fin effekt på människor.
Allt färre läser böcker i ett samhälle som är välmående. Kanske söker vi oss till litteratur nu när vi får svårare tider?
– Ja, man kan fundera på att vår ohälsa är stor, om läsning hade kunnat vara ett sätt att nå ett bättre mående. Men man får inte glömma att det finns andra typer av berättelser som också kan ge tröst och förståelse, som serier, film eller låttexter, säger Eva.
Ute skiner solen, himlen är klarblå, det känns som att vädret är det enda som inte har varit dystert den senaste tiden. Jag går ut på ängen hemma och funderar hur jag vill avsluta krönikan. Med hopp, tänker jag. Jag stoppar hörlurarna i öronen, sätter på Beatles "Here comes the sun" och önskar er alla en fin helg. Ta hand om er.
Here comes the sun,
Here comes the sun,
And I say, It's all right,
Little darling, It's been a long, cold lonely winter
Little darling...
Fotnot: Vill du lyssna när psykoterapeuter pratar böcker så har du chansen redan nu på tisdag den 22 mars kl 18 i Agora i Skäggetorp. Då utgår samtalet från Abdulrazak Gurnahs bok Paradiset. Inträdet är fritt men föranmälan krävs.