Efter Margot Wallströms utspel i augusti om att Sveriges tänkte underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen, fick vi kunskap om USA:s och Natos invändningar mot detta. De föreföll vara en första reaktion på Wallströms utspel. Men det visar sig nu att UD sedan en tid tillbaka fört en diskussion med de länder som motsatte sig Sverige planer. Omvärldens senaste reaktioner beror alltså på att man redan har hört våra argument och inte accepterar dem.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att hyllningsartiklar över Alva Myrdal nu dyker upp i media. Tidigt blev hon ett helgon för fredsaktivister, kärnvapenmotståndare och nedrustningsvänner inom socialdemokratin och den svenska vänstern. Det är inget egendomligt. Hon var en trägen förhandlare i en fråga som är av existentiell betydelse för oss alla: att reducera kärnvapnen i världen och därmed hotet mot vår överlevnad.
Det tråkiga är att man överhuvudtaget inte finner några konkreta resultat av hennes arbete. Inte heller det är konstigt. I det kalla krigets balansakter är det självklart att småstaten Sverige inte kunde påverka spelet. Vad som än påstods från Arvfurstens palats eller partihögkvarteret på Sveavägen. Mycket av utspelen tillgodosåg inrikespolitiska behov under alla de år då vi satsade tre gånger så mycket av vår BNP på försvaret som idag. Wallström agerar inom de historiska strömningar i partiet, där moraliska ställningstaganden var viktigare än uppnådd effekt.
Problemet nu är att regeringen står kluven mellan vad moralen och svensk försvarspolitik kräver. Statsministern tycks inte ha kontroll över fejden mellan Wallström och Peter Hultqvist.
Sverige har haft självsvåldiga utrikesministrar förr. Östen Undén var en sådan under sina 17 år på posten. Men han verkade i en tid då det kalla kriget skapade fasta ramar och få handlingsmöjligheter för en småstat som Sverige.
Idag är det en mer komplicerad situation. Vi hamnar i beråd om statsministern inte samordnar utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Inte minst därför att vi fortfarande lever med den klyfta som uppstod, när Carl Bildt hade fria händer i utrikespolitiken, medan Reinfeld förintade det svenska försvaret. Problemet med Wallström är inte utspelen mot Saudiarabien, mot Israel eller i kärnvapenfrågan utan att hon varje gång tvingas till smått förnedrande återtåg.
Hennes utspel tycks därför vara illa genomtänkta, dåligt förankrade och mer vara plakatpolitik än spegla en beslutsamhet att genomdriva en svensk linje.
När det gäller kärnvapnen är det inte otänkbart att USA och Nato skulle kunna leva med det svenska ställningstagandet. Ett försvar av de baltiska staterna förutsätter att man har tillgång till svenskt territorium, vilket kanske gör att man sväljer en del förtret, så länge vi inte kräver att få kontrollera beväpningen på amerikanska fartyg eller flygplan. D.v.s. att vi agerar som i dag. Men utspelet är tidsmässigt provokativt när amerikanska förband nu för första gången övar på svensk mark och det försvårar vår samverkan med både USA och Nato.
Antingen får Löfven se till att UD:s utspel är förankrade i regeringen eller skaffa sig en ny utrikesminister. Men det senare är nog en partipolitisk omöjlighet.