Flera års erfarenheter av den ryske presidenten Putin underlättar att värdera honom som politiker och ledare. Vi ser en man som murar på den egna maktpositionen, besatt av idén- för att inte säga tvånget- att återge Ryssland den globala supermaktsposition som Sovjetunionen hade när han växte upp och blev officer i den sovjetiska säkerhetstjänsten, KGB.
Den ryska regimens utfall mot det man kallar västvärldens hyckleri och moraliska underlägsenhet speglar en gammal rysk självbild. Den är splittrad och föder en lovsång till de egna nationella värdena men när även en skamsen känsla av att vara på efterkälken gentemot västvärlden.
Det kan förleda ryska politiker att agera känslomässigt och oöverlagt. Den risken omfattar även Putin, som under den behärskade ytan säkert härbärgerar starka känslor.
Men mycket tyder ändå på att han och hans regim agerar först efter noggranna kalkyler och riskbedömningar. Kortsiktigt har han varit framgångsrik i Tjetjenien, Ukraina och i Syrien. Om dessa taktiska politiska framgångar verkligen ger strategiska och långsiktigt hållbara vinster är dock långt ifrån säkert.
När det gäller Donald Trump är den bild han ger dessvärre troligen den enda sanna. Världen är en scen där han spelar sin roll, så uppenbart i behov av jubel och uppskattning. De i publiken som inte levererar detta ser han som fiender som måste bekämpas.
När man väger den kyligt kalkylerande Putin mot den impulsive Trump kan man frukta den senares agerande i en hastigt uppkommen kris. Behovet att visa sig stark med den egna personen i fokus kan snabbt förvandla minsta incident till en allvarlig utveckling som går över styr. Som många noterat tycks ”America first” vara underordnat ”Trump first”. Därför är det oroande att så många amerikaner har varit beredda att sätta USA:s kärnvapen i hans händer.
Kanske kan man ändå finna en liten strimma av ljus i allt detta. Oron för Trump som krishanterare med fingret på kärnvapenknappen delas rimligen också av Putin och hela hans entourage. De visste att Barack Obama i det längsta skulle undvika att hamna i ett läge, där han kunde tvingas besluta om en kärnvapeninsats.
Den vissheten tillät också Putin att prata vitt och brett om sin egen beredskap och beslutsamhet att sätta in kärnvapen om man blev hotad. Dessutom innebar det att han kunde genomföra militära operationer utan större risk att de skulle leda till en militär konfrontation vare sig med USA eller Nato.
Med Trump i Vita huset blir ryska riskbedömningar betydligt mer komplicerade och osäkra. En ”Molotov - Ribbentrop-pakt” med Trump som låter Ukraina och Baltikum glida tillbaka in i en rysk intressezon, kan ju knappast förefalla tryggare än den Sovjet slöt med Hitler 1939. Hur skall man värdera överenskommelser med en amerikansk president som säger en sak ena dagen och dess motsats nästa?
Intill dess man vet hur Trump reagerar under tryck i en verklig kris, är det nog möjligt att ryssarna tonar ner de militära provokationer mot USA och Nato som pågått under lång tid i Östersjöområdet.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.