Den som skriver om säkerhets- och utrikespolitik vill gärna tro att ett mått av livserfarenhet underlättar förståelsen av det som sker. Maktmänniskor har i alla tider varit sig tämligen lika och spelet om makt, ära och rikedom bedrivs enligt samma gamla förutsättningar som alltid.
Politikernas villkor och möjligheter att agera skiljer sig avsevärt från varandra, beroende på om de utövar sina ämbeten i demokratier, där de inte står över lagen eller om de är självhärskare, som mer eller mindre på egen hand formulerar lagarna och behärskar sina länders rättsapparater. I Israel har medier kunnat agera och rättsväsendet har fyllt sin uppgift. Premiärminister Netanyahu utreds nu för korruption och maktmissbruk. Detta skulle aldrig kunna ske i Ryssland mot Vladimir Putin, trots att hans egen och andras korruption med råge lär överstiga Netanyahus.
Den som länge följt den internationella politiken och på nära håll kunnat studera viktiga statsmän får rimligen bättre möjligheter att ganska tidigt värdera de nya spelare som uppträder på planen. Det beror till stor del på att deras utspel och uttalanden lättare kan vägas mot både deras inrikespolitiska effekter men även mot den hårda verklighetens förutsättningar. I en sådan värdering ligger också möjligheten att uppfatta en politikers moraliska resning och personliga förutsättningar att nå framgång.
I dessa dagar vill man gärna tro att t.ex. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har många av de egenskaper som en europeisk verklighet mer än någonsin behöver. Det är lika lätt att avfärda Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson som en man beredd att byta uppfattning över en natt om det gynnar den egna karriären och som föga trovärdig på sin post inför de tuffa tider som väntar hans land och hans eget ämbete.
Men - och detta är ett viktigt men - politikens villkor i demokratierna förändras kanske just nu i sådan grad att lång erfarenhet inte längre tillhandahåller den mätsticka som krävs för att värdera verkligheten. Det som skett i USA tyder ganska starkt på att vi är på väg in i de sociala mediernas politiska värd.
Det är en värld där ledarskribenternas välformulerade synpunkter och där genomarbetade politiska anföranden, sådana som Churchills alla tal i Underhuset, nu ersätts av twittrandets 140 tecken. Tveklöst är det en värld där nya opinioner snabbt kan byggas upp, inte bara av ryska trollfabriker i Sankt Petersburg utan lika gärna i demokratier av krafter med digitala robotar till sin hjälp. Dess effekter kan förstås inte uppstå i ett lufttomt rum.
Det måste finnas en beredskap hos mottagarna att godta budskapet. Men att värdera den beredskapen är något som opinionsinstitut av olika slag inte längre klarar av. Man frågar kanske fel människor eller får fel svar av folk som inte vill tala om vad de tycker. Och där sitter man nu med all sin livserfarenhet och tycker att världen har blivit än mer svårbegriplig. Dessutom växer oron för vår demokrati och dess utveckling i denna nya vackra värld, där till och med amerikanska presidentkandidater mer tycks vara stå-uppkomiker och TV-underhållare än politiker av känt slag.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.