Nato:s trovärdighet som en fredsgarant i Europa har alltid kopplats samman med närvaron av amerikansk trupp på marken. Så länge Tyskland var delat underbyggde de starka amerikanska pansarförbanden i Tyskland förtroendet för Nato och för att fördragets paragraf 5 skulle åtföljas: den som ålade alla Nato-länder att komma till hjälp om en medlemsstat blev angripen.
Efter Sovjetunionens upplösning togs huvuddelen av de amerikanska förbanden hem och det tyska försvaret nedrustades i stor omfattning. Polen lämnades att på egen hand ansvara för försvaret av sitt territorium.
Det var först med Jim Mattis som försvarsminister i USA som amerikanska enheter grupperades fram till Polen och pansarförband återfördes till Tyskland. Till de baltiska staterna tillfördes från europeiska Nato-länder förband som med tidsintervaller roteras. En amerikansk närvaro i Baltikum ansågs ägnad att provocera Ryssland i onödan.
Man skulle kunna tro att återgrupperingen av amerikanska förband till Europa parat med europeiska löften att öka sina försvarskostnader till 2 procent av BNP skulle avsevärt ha stärkt förtroendet för Nato.
Men det vi nu upplever är att värdet av viktiga militära beslut och nya miljardsatsningar omintetgörs av president Trumps uttalanden om Nato som en ”obsolet organisation” och av upprepande rykten att han vill dra USA ut ur Nato, för att inte tala om en rad andra steg som är egendomligt ägnade att förstärka Putins styrkeposition både i Europa och i Mellanöstern.
Som Trumps utpekande av EU som ”en fiende”, liksom hans stöd av Brexit och hans hot om ett handelskrig med Europa.
Farhågorna att USA inte är berett att försvara sina Nato-allierade, och då inte minst de baltiska småstaterna, kommer oundvikligen att efterhand leda till en ökad lyhördhet för tongångarna från ett Ryssland som militärt blir allt starkare sedda mot EU:s gripbara resurser.
Någonstans i förlängningen av en sådan utveckling kommer vi en morgon att yrvakna finna att en rysk intressesfär är återupprättad i Östersjöområdet.
Det viktigaste för närvarande är dock att den amerikanska närvaron i Polen och Tyskland består. Så länge förbanden finns där kommer deras betydelse att återfå den vikt de förtjänar, om och när en ny amerikansk president förbinder sig att säkerställa den transatlantiska länken.
Vi kan förhoppningsvis tro att verbala angrepp på Nato och EU är lättare att fyra av än att i praktiken påbörja en hemtagning av de amerikanska förbanden. Vi vågar ännu hoppas att motståndet i USA:s kongress skulle vara starkt, om än inte enhälligt.
Ur europeisk synvinkel bör vi fortsatt stödja även ett Nato som är allvarligt skadskjutet av en president vars hela intresse tycks vara att vårda sig om sin politiska bas i den amerikanska Mellanvästern. Detta gäller också Sverige, som ännu har många, långa och farliga år framför sig i ett militärt svaghetstillstånd.
Om så Nato bara blir en säkerhetspolitisk Potemkinkuliss bevarar det ändå möjligheten till fortsatt samverkan med Storbritannien i invanda fåror, även om landet lämnar EU. Men upplöser amerikanerna verkligen Nato står Sverige inför sin allvarligaste kris sedan 1939 med undertecknadet av Molotov-Ribbentroppakten och det efterföljande kriget.