För min tonårsgeneration, när Stalin styrde i Sovjet och Mao Tse Dong höll det kommunistiska Kina i ett järngrepp, var USA demokratins försvarsmur. Efter att verksamt ha bidragit till att störta Hitler, stod dess trupper och Nato som en garant för freden i Europa.
Det gjorde det lätt att avfärda kritik mot USA, som när vänsterkretsar ständigt pekade på dess bristfälliga demokrati. Den försvarsmuren uppvisar nu tyvärr allt djupare sprickor och under Donald Trumps första år som president har tvivlen förbytts i ett rent misstroende.
Bara 10 procent av svenskarna sägs ha något förtroende för Trump. Internationellt sett är det en av de lägsta siffrorna. Något kan det säkert förklaras av att svenska medier är så kritiska och hämtar nästan all sin information från liberala amerikanska tidningar och tv-kanaler.
Det finns drag i det amerikanska styrelseskicket som för oss ter sig mycket tveksamma. Det första är kapitalets närmast obegränsade möjligheter att påverka valresultaten. Man kan erinra sig författaren Verner von Heidenstams välkända rader i samband med den svenska rösträttsstriden i början på 1900-talet: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar”.
Av svenska socialister har han under alla år setts som en ärkekonservativ figur. I dagens USA skulle han nog kunna räknas som en av de radikala demokraterna i Bernie Sanders kretsar!
Bröderna och multimiljardärerna Koch sägs nu satsa runt 400 miljoner dollar i de kommande mellanårsvalen. En summa som säkert mångfaldigas i nästa presidentval. Miljardärerna är många och den senaste skattereformen ökar kraftigt deras redan stora förmögenheter.
Det är uppenbart att de betraktar pengar till valrörelser som lönsamma investeringar. Ett problem i sammanhanget är att donationer till så kallade ”Super-Pacs”, vilka klassas som ideella föreningar, om än med politiska intressen, kan göras anonymt. Därför vet vi sällan var enskilda senatorer hittar pengar till sina valrörelser eller vilka intressen de tillgodoser.
Nästa motbjudande företeelse som pågått i många år är det ständiga omritandet av valkretsarnas gränser. Detta egendomliga förfarande, som går under namnet ”gerrymandering”, innebär kortfattat att det parti som har makten i en delstat kan besluta om sådana gränsändringar med enkel majoritet. Uttrycket kommer efter en valkretskarta i Massachusetts från 1811, som sägs ha liknat en salamander, och den dåtida guvernören Elbridge Gerry.
Republikaner, eller för den delen även Demokrater, som är i majoritet, ser till att väljare från det andra partiet samlas i så få områden som möjligt, eftersom de val som sker är majoritetsval. Det gör att även små egna marginaler i många valkretsar ökar chansen för den egna kandidaten att bli vald.
Man kan jämföra med hur Hillary Clinton förlorar presidentvalet trots en röstövervikt på mer än tre miljoner väljare. Högsta Domstolen förefaller nu beredd att ta tag i frågan. Men med alltfler konservativa domare på alla nivåer skall man nog inte hoppas för mycket.
Det Amerika Donald Trump sätter först verkar efterhand och allt tydligare vara de förmögnas USA. Den insikten har dock ännu inte nått hans stora stödgrupper bland väljarna.