Under ett par år fick jag hårdhänt lära mig hur människor reagerar under beskjutning eller annan livsfara, och hur den bild ser ut som då förmedlas uppåt i en organisation. En lärdom var att i något avseende är de första rapporterna som kommer ofta felaktiga.
Fakta blandas med det man tror och skillnaden kan vara svår att reda ut. De som är direkt inblandade, som offer eller som omedelbart berörda på platsen, kan vara i chock, vilket påverkar hur deras sinnen uppfattar den yttre världens alla intryck. Vare sig det är ljusfenomen, vapenljud, förmodade eller observerade gärningsmän med mera, med mera.
Men även den som upplever situationen på håll, i efterhand eller får veta vad som skett först i andra hand, kan rapportera under stark affekt. Risken är stor att just denna grupp skapar sig en bild som är felaktig, men som man sedan håller fast vid och inte släpper. Kanske just därför att man egentligen saknar hårda fakta men inte vill erkänna detta. Vare sig för sig själv eller andra.
Den som tar emot rapporter måste psykologiskt kunna bemöta den skärrade rapportören, men ändå på ett klokt sätt ställa de fundamentala frågorna: Var du själv där när det hände? Såg du själv det som inträffade? Om inte – hur uppfattade du det då? Vad var det du hörde? Vem talade du med?
Detta är det som krävs för att kunna informera korrekt – både uppåt och till media. Risken är stor att man alltid blir omsprungen av olika medier och ger ett intryck av att vara långsam och handlingsoförmögen. I dessa dagar, i mobilkamerornas och de sociala mediernas värld, accentueras givitvis det förhållandet. Men ansvariga chefer får aldrig gissa. Det man säger måste bygga på fakta som hunnit att rimligt väl kontrolleras. Förtroendet både inom och utanför en organisation raseras om så inte är fallet.
Hur man agerar är en helt annan fråga. De åtgärder man vidtar måste bygga på att de första rapporterna kan vara korrekta. Ja, även på att läget till och med kan vara värre än vad det man uppfattat tyder på. Det innebär att organisationen snabbt måste alarmera, orientera och sätta in resurser men samtidigt också intensivt arbeta på att kartlägga hur verkligheten ser ut.
Under terrordådet på Drottninggatan i Stockholm fanns utifrån mina erfarenheter skäl att betvivla rapporter om beskjutningar på Fridhemsplan och på Centralstationen. Men polisen måste förstås agera som om de faktiskt var sanna.
Däremot tycker jag att medierna borde haft mer is i magen och i varje fall tydligare markerat osäkerheten i det som rapporterades. Och ställt de obligatoriska frågorna innan man publicerade. Strävan att vara först kan inte ursäktas med ”att man måste varna”, om man bara bidrar till att sprida panik.
Man borde kanske mer besinnat att har terrorister tillgång till vapen, behöver de inte stjäla en lastbil. Det finns platser i Stockholm, där någon som har vapen eller sprängmedel kan orsaka långt värre förödelse än en lastbil på Drottninggatan. Tyvärr är det platser som också är svåra, ja rent av omöjliga att skydda. Vi måste vara starka nog att leva med den osäkerheten utan att lägga våra öden i populisternas händer. De som på sikt är farligare för vår demokrati än terrorister.