När de nationalistiska strömningarna senast drev de balkanska länderna in i krig och ett eländigt lidande, var våra blickar riktade åt ett annat håll. Irak under Saddam Hussein hade invaderat Kuwait och en oljeberoende västvärld såg sig tvungen att med ett FN-mandat i ryggen driva ut de irakiska styrkorna. Även Sverige bidrog, om än bara med ett fältlasarett.
Det var de år då de serbiska nationalisterna blåste under motsättningarna i Jugoslavien, vilket ledde till sammanbrott och krig när först Slovenien, sedan Kroatien och därefter i rask följd muslimerna i Bosnien och Makedonien förklarade sig självständiga.
Mycket tyder på att historien håller på att upprepa sig. Åter igen är det serbiska nationalister som rör om i grytan. Ett serbiskt uppror mot Daytonavtalet, som var en usel kompromiss för att överhuvudtaget få slut på kriget, avtecknar sig nu som allt möjligare. Det skulle innebära att den så kallade serbiska republiken i Bosnien bryter sig ut för att förenas med Serbien.
Man kan frukta att kroaterna i Bosnien följer efter och söker sig till Kroatien. Risken är även stor att konflikten mellan Kosovo och Serbien förvärras.
Under tiden, medan utvecklingen glider oss ur händerna, är västvärlden fullt upptagen med andra problem. De forna öststaterna inom EU avlägsnar sig för var dag allt längre bort från de demokratiska ideal som utgör EU:s grundvalar. Engelsmännens Brexit innebär att vi inom EU förlorar resurser och insikter som behövs för att på ett balanserat sätt kunna medla och hålla fred på Balkan.
Än mer förödande är att USA så tydligt är på marsch in i en nyisolationism och visar ett allt större ointresse för situationen i Europa. Dessa tecken, tillsammans med hoten om ett av USA inlett globalt handelskrig, är också en anledning till att få européer nu hinner ägna något intresse åt bekymren på Balkan.
Men det finns ett land som djupt engagerar sig, nämligen Ryssland under Putin. Balkan har förvandlats till ett spelbord där ryssarna framgångsrikt blåser under motsättningarna och tar hem sticken. Främst för att återetablera sig som en verklig stormakt och tillgodose sina långsiktiga mål i Europa, maktpolitiska och ekonomiska. Till den ändan vill man förhindra att Nato får ökat inflytande i området och att främst Serbien men inte heller Makedonien blir Nato-medlemmar.
Den gamla myten om slavernas blodsband duger därför att än en gång dammas av och putsas till en ny glans med hjälp av de ortodoxa kyrkorna. Men också genom täta kontakter med nationalister i regionen. I Bosnien med den serbiske ledaren Dodik, som tycks tillbringa mer tid i Moskva än i sin hemstad Banja Luka. Känner man till Dodik kan man förmoda att ryssarna främjar hans affärer och hans ekonomi lika mycket som hans politiska intressen.
Folkomröstningen nyligen i Makedonien måste sägas ha varit en framgång för ryssarna. Kampanjen för att makedonierna skulle bojkotta omröstningen lyckades då bara 36 procent av befolkningen deltog.
Möjligheterna att hålla samman EU skulle minska drastiskt om ryssarna tillåts etablera en maktposition på Balkan.
Det är hög tid att Sverige tar ett initiativ medan vår röst ännu kan höras i FN:s säkerhetsråd.