Något som inte kan tas ifrån oss. När nu isvindar från Europas alla hörn och från USA sveper in, står vi därför ganska handfallna. Vår första åtgärd är att blunda, i förhoppning att allt ordnar sig. Vi tar inte till oss obehagliga fakta. Det är svårt för svenskar att föreställa sig att vårt land kan bli indraget i ett europeiskt krig.
Att Linköping, Norrköping, Stockholm och många andra städer snabbt kan förvandlas till Aleppolika ruinhögar, där våra barn och vi själva lemlästas, lider och dör. Visserligen talar politiker och säkerhetsexperter om att riskerna för en väpnad konflikt i Östersjöområdet ökar.
Men tillägger nästan omedelbart att ett anfall mot Sverige är osannolikt. Fastän alla vet att vi inte kan stå utanför en konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön.
Trots femton säkerhetspolitiskt förlorade år bakom oss tvekar vi fortfarande. Det försvarspolitiska maskineriet förmår inte att växla tempo, förmår inte att avdela resurser och komma överens om en handlingsplan som tätar de värsta hålen omedelbart.
Lika orolig kan man vara för demokratins utmaningar. Att de nordiska länderna är starka samhällen innebär inte att vi blir opåverkade av de strömningar som nu växer i Europa och USA. Demokratin är ju så oerhört mycket mer än rätten att fritt få lägga sin röst i ett allmänt val.
Den kräver att det folk, från vilket makten sägs utgå, också har en bildning i grunden, som gör det möjligt för den enskilde att skapa sig en uppfattning både om partier och politiker. Som ger en rimlig chans att genomskåda politiska taskspelare och uppfatta vad som är sant och möjligt.
Demokratier som väljer ledare som Hitler på trettiotalet och som nu lyfter fram Donald Trump, Marine LePen, Geert Wilders och ledarna i Ungern, Tjeckien och Polen föder förakt för systemet och gräver sin egen grav.
Ärliga medier, omutliga rättssystem och klara ansvarsförhållanden för myndigheter på alla nivåer, parade med rättsliga åtgärder mot de tjänstemän som sviker sitt ansvar, är också vad en demokrati kräver.
I Sverige har vi länge tillåtit ett en gång självklart tjänstemannaansvar att urholkas till ett system där alla skyller på alla och ingen får plikta. Att upprätthålla förtroendet för våra myndigheter blir allt viktigare i det Europa, som nu avtecknar sig som en skrämmande möjlighet. Vi i Sverige bör förbereda oss för detta politiska stormväder på två sätt.
För det första måste vårt politiska liv öppna sig för en nära samverkan över blockgränserna. Sker inte detta snabbt, kommer vi inte att orka med de stora uppgifter vi står inför. Att återbygga ett försvar värt namnet. Att klara integrationen av de nyanlända och kraftfullt strypa den organiserade brottsligheten.
För det andra bör vår utrikespolitik riktas mot att driva på skapandet av ett nordeuropeiskt politiskt block, som med full kraft stödjer en demokratisk och liberal utveckling i alla europeiska länder. Sker inte detta, dör snart vår dröm om ett fredens Europa. Och då hjälper inga platser i säkerhetsrådet och inga leenden från den ryske utrikesministern Lavrov.