Den här krönikan snubblar fram på den smala vägen mellan berättigade frågor och att undvika att de ibland kan likna påståenden. Den handlar om Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson och hennes plötsliga avgång från sin post. Den som hon påstod var nödvändig, därför att hon inte hade uppfattat Säpos varningar om Transportstyrelsens outsourcing av sina datasystem.
Emma Lennartsson har en examen i nationalekonomi från Handelshögskolan. Hon var talskrivare åt Bosse Ringholm, arbetade åt Per Nuder och blev planeringschef på finansdepartementet. En tid hade hon ett jobb på Carnegie.
Sedan ledde hon Socialdemokraternas kansli och fick efter valet platsen som spindeln i nätet, som statssekreterare i statsministerns kansli. Det mesta som händer i regeringen passerar där revy. Uppgiften är att hålla statsministern orienterad om allt, stort som smått.
Man är statsministerns öga och öra men också övervakare av departementen genom täta kontakter med övriga statssekreterare. Man kan konstatera att Emma Lennartsson hade en ingående erfarenhet av regeringsarbete den dagen då Säpo genomförde sin föredragning om Transportstyrelsen. Är det rimligt att hon inte skulle uppfatta det som Säpo ville framföra? Det kan vara så, att föredragningen var ostrukturerad och otydlig på ett sätt som dolde allvaret i det som skedde hos Transportstyrelsen.
Men också detta förefaller då egendomligt. Säpo kommer till statsrådsberedningen för att berätta att en av regeringens myndigheter är på väg att bryta mot lagen, trots varningar, och att känsliga uppgifter är på väg att hanteras i Serbien.
Ett land vars säkerhetstjänst har täta kontakter med Ryssland. Hur skulle detta kunna framföras på ett sätt som kan missförstås? Kan en tjänsteman från Säpo verkligen komma så illa förberedd till ett möte med regeringen? Syftet är ju att inte bara att orientera, utan högst sannolikt även att få regeringen att ingripa och hejda Transportstyrelsen.
I den första officiella versionen avgår alltså Emma Lennartsson hastigt och utan avgångsvederlag. Statsministern säger att det var ett riktigt beslut. Brådskan och det uteblivna avgångsvederlaget ger oss intrycket att Lennartsson har begått ett allvarligt fel och nu måste stå sitt kast. Statsministern förstärker det intrycket när han tar handen från sin betrodda och närmaste medarbetare. Hennes avgång tolkas på ett sätt som tillåter Centern och Liberalerna att dra tillbaka ett misstroendevotum mot försvarsminister Hultqvist.
Här kunde historien slutat. Men nu vet vi att det socialdemokratiska partiet hade utfäst sig att betala ett avgångsvederlag till Lennartsson. Siffran 1,8 miljoner har nämnts varav ungefär hälften hämtas ur skattebidrag till partiet. Det var alltså ingen hastig och i fattigdom genomförd avskedsföreställning. I stället noga planerad och med Löfvens godkännande.
En allvarlig fråga uppstår: Är det så att Lennartsson ändå hade orienterat sin chef? Berodde regeringens oförmåga att agera inte på informationsbrist, utan på ett försök att mörka affären. I så fall skyddade Lennartsson inte Hultqvist, som många trott, utan långt troligare sin statsminister genom sin dramatiska sorti. ”Jag bär ansvaret - Mea Culpa!”