En viktig lärdom fanns efter år av fredsförhandlingar på Balkan: att parterna kom till samtalen mest för att ge sken av god vilja medan krigshandlingar pågick som bäst. Inte sällan var förhandlingarna bara ett sätt att vinna tid. Tid till förberedelser på fältet men också för att slutföra aktioner som skulle skapa ett bättre förhandlingsläge.
Putins agerande under förhandlingarna i Minsk om Ukraina 2014 var ett tydligt sådant förhandlingsspel, där han först förhalade och sedan drev det till dess det önskvärda militära läget på marken var etablerat och hela Donbassområdet kontrollerades av ryssarna. Ja, i själva verket pågick stridshandlingarna flera dagar efter det att vapenvilan formellt hade trätt i kraft.
De paragrafer ryssarna skrev under och som stipulerade att Ukraina skulle återfå kontrollen av sina gränser och att en folkomröstning skulle genomföras var lätta att acceptera. Varken det ena eller det andra skulle förändra det uppnådda resultatet. Ukrainsk gränskontroll skulle kräva att ryssarna släppte den militära kontrollen över området, vilket man aldrig avsåg att göra. En folkomröstning inom det område man kontrollerade fanns det ju alla möjligheter att styra, så att utfallet blev det rätta.
Putin spelar nu samma cyniska spel i Syrien. Och vi låter oss först duperas, sedan luras och till sist acceptera resultatet. Rysslands charmoffensiv i säkerhetsrådet då man förespråkade och undertecknade en resolution om vapenvila och förhandlingar om en fred i Syrien, skapade hos många stora förväntningar. Det ryska bidraget till freden blev en intensiv bombkampanj till stöd för regimen al-Assad i Damaskus. Nu drivs tusentals och åter tusentals syrier på flykt från Aleppo-området. För närvarande ser det ut som om regimen har framgångar på marken med hjälp iranska förband, iranska legosoldater och krigare ur Hizbollah. Frågan är hur det läge på marken ska se ut som får ryssarna att byta vargpälsen mot fredens lammull. Det är en risk att aptiten växer medan man äter. Medlidandet med civilbefolkningen är obefintligt. Tvärtom är flyktingströmmarna till Europa är ur rysk synvinkel något som försvagar EU och ses därför som ett direkt stöd för Rysslands maktanspråk.
Så länge USA, Storbritannien och Frankrike ser bekämpandet av jihadisterna i IS som sitt främsta och nästan enda problem i Syrien, så kommer Putin att kunna fortsätta sitt spel. De ryska bombningarna påminner om hur nazisterna en gång övade och utvecklade sitt flygvapen när man stödde Franco i det spanska inbördeskriget.
Svenska politiker och – än värre – erfarna diplomater tycks ännu inte förstå vidden av det hot som regimen i Ryssland utgör. Putins styre är kriminellt på alla plan. Det gäller samhällets totala korruption, rättsväsendets krypande lydnad inför makten och Kremls förakt för internationella avtal. Putins vänskap med den tjetjenske ledaren Kadyrov säger allt om de värderingar som präglar Rysslands nuvarande styre.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.