För första gången på elva år har en sydkoreansk president besökt Pyongyang, Nordkoreas huvudstad. Det är alltså historiskt det som sker, möjligen litet omvälvande. Mötet mellan presidenten Moon Jae-in och den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un varade i tre dagar och bilderna har visat idel leende och kramvilliga ledare. Oppositionen i Sydkorea hävdade att det var en förödmjukelse att presidenten betedde sig så inställsamt mot den nordkoreanske diktatorn. Vad nordkoreanerna tyckte får vi inte veta.
När Moon Jae-in landar i Pyongyang liknar han verkligen en dubbelörn: Det ena huvudet är vänt mot det egna landets intressen, det andra mot Washington och alla amerikanska krav och önskemål. I USA beskriver de ledande medierna honom som en amerikansk emissarie utsänd för att städa och duka bordet åt amerikanerna. Men sanningen är långt mer komplicerad. Det är inte en djup kärlek till USA utan hotet från norr som gjort Sydkorea till en trogen amerikansk allierad i snart 70 år.
Kina vill säkert minska USA:s inflytande på den koreanska halvön och i Kinesiska sjön. Ett närmande mellan Nord- och Sydkorea är därför av intresse för den växande supermakten. Frågan är mest om Kina förmår och vill uppträda som en garant för freden på halvön och tvinga fram en rejäl nedtoning av hoten från Nordkorea. Dess kärnvapen är ett orosmoment även för Kina, som nog vill att de försvinner, helst om USA gör väsentliga eftergifter, som till exempel en reducerad närvaro i området.
Men för Nordkorea är kärnvapnen och ett absurt stort försvar det enda som ger landet en plats vid ett förhandlingsbord och det enda som långsiktigt håller diktaturen under armarna. Nordkorea är ekonomiskt beroende av Kina, men det skall mycket till innan Kim Jong Un avrustar och även säkerhetsmässigt gör sig helt beroende av den stora grannen i norr. Den ekonomiska faktorn väger dock tungt. Nordkorea är på alla plan, utom det militära, ett efterblivet, fattigt land som tid till annan har drabbats av rena svältkatastrofer.
De båda koreanska staterna har en problematisk relation till sina respektive skyddsmakter. Ett formellt fredsfördrag som ersätter stilleståndsavtalet, som slöts när Koreakriget avslutades 1953, en chans för den sydkoreanska industrin att få en ny marknad och nya produktionsmöjligheter, ett ökat utbyte med en ny infrastruktur är därför steg som de koreanska parterna i norr och syd säkert önskar och vore beredda att ta. Bakom finns förstås tusentals år av en gemensam historia, som får drömmen om en återförening att överleva år efter år trots alla besvikelser. Det finns för stunden inga tecken på att regimen i Nordkorea sviktar. Men få kunde ju förutsäga Sovjetunionens snabba sammanbrott. Alla, utom Kim Jong Un, önskar sig en ny regim i Pyongyang, så kanske även Kina. Men alla räds också det tänkbara och fasansfulla kaos som kan bli följden av detta.
Kim Jong Un är nu en cirkusartist som håller tre bollar i luften, den amerikanska, den kinesiska och den sydkoreanska. Alla har de olika tyngd. Någon av de två stora har han inte råd att tappa på tårna. Ingenting kommer att gå fort eller att vara lätt i ett fortsatt förhandlingsspel, säkert garnerat med överdrifter om de framsteg som görs.
Bo Pellnäs är fristående krönikör