Dels är det önskvärt att så långt som möjligt bidra till att minska spänningar i världen, inte minst i närområdet, dels att verkligen grundligt förbereda sig för det värsta. I båda fallen är tyvärr den lilla statens handlingsmöjligheter inte så överväldigande stora.
Det kan finnas öppningar, ofta tillfälliga, då det går att påverka en supermakt. Men det händer nog bara då dess regim är pressad och kanske behöver hjälp att diplomatiskt ta sig ur ett låst läge. För det mesta är den lilla nationens påverkansmöjligheter nära noll och det som sker beror på det stora spelet, där vår svaga röst drunknar i larmet.
Våra drömmar om en värld i fred förverkligas aldrig i det skoningslösa och krassa spel som världens makthavare bedriver. Deras värld handlar alltid om pengar, inte sällan för att berika sig själva men även för att mura på den egna maktpositionen. Makt är pengar, pengar ger makt. Medan förmögenhetsklyftorna, även i demokratier, ständigt växer, sker därför en uppbyggnad av våldsapparaterna i olika diktaturer för att försvara den egna positionen eller för att utöka den.
Ändå är det viktigt att drömmen om en värld i fred kan hållas vid liv. Frågan är bara hur och på vilka premisser. Idealister överlever ju inte i makthavarnas värld, men bara de kan hålla drömmen vid liv. Det är lika uppenbart att cyniker sällan har något positivt att tillföra. Hos dem finns alltid frågan: ”Till vad kan det nyttja?”
Inom den svenska vänstern har idealisterna anfört skarorna. De har genom åren gjort politiska utspel där den ideologiska grunden alltid varit viktigare än resultatet. Margot Wallström är nu tydligt på väg att försöka att väcka till liv och skaka dammet av det demagogiska arvet från Olof Palme. Det leder oss efterhand in i den ena efter den andra konfliktsituationen. Med Israel, med Saudiarabien och nu med USA/Nato.
En fransk tidning beskrev en gång den kroatiske presidenten Tudjman som en ”aggressiv som kapitulerar.” Det är ett epitet som kanske kan appliceras på vår utrikesminister. Det finns förvisso goda skäl att kritisera både det ena och det andra landet. Men då får man stå fast och inte efteråt ta till undanflykter eller diplomatiska canossavandringar. Om inte bör man nog hålla tyst.
Ett värre problem är att hon så medvetet fördröjer den satsning på det svenska försvaret som krävs för att förbereda oss för det värsta. Hennes position inom partiet gör att statsminister Löfven tycks tveka att sätta ner foten.
Nej, jag önskar verkligen att den svenska politiken kunde avla fram en ny sorts säkerhetspolitiska representanter – nämligen de cyniska idealisterna. Sådana som inte pratar vitt och brett om förslag som i realiteten inte går att genomföra. De cyniska idealisterna som förmår se de små steg som ändå kan tas, som har förnuft nog att då nöja sig med det möjligas myrsteg.
De som har tålamod att förankra varje vunnen position och som förstår att utan en väl uppbyggd försvarsförmåga och goda allianser kommer en liten stat alltid att hotas och alltid att bli handlingsförlamad. Om det nu gäller att åstadkomma mer än vackra ord och säkerhetspolitiska såpbubblor.