Den handlar om 1930-talet och hur länder som Tyskland, Italien, Japan och Spanien entusiastiskt lät sig föras in i den stora katastrofen, medan USA isolerade sig från omvärlden. Jag har den senaste veckan funderat mycket på hur min far upplevde det som då skedde. Idag känns det som om vi alla är inlåsta i en mörk biosalong, där man spelar gamla trettiotalsdokumentärer. Så mycket framstår som både overkligt och skrämmande.
Än en gång bär tribunerna upp politiker som underblåser människors rädsla, predikar hat mot politiska motståndare och företräder, utan att skämmas, rasism och antisemitism. Nu som då säger etablissemanget, liksom många skrämda medborgare, att ”det är nog inte så farligt. Det är ju bara något de säger för att bli valda. Väl på plats kommer verkligheten att förvandla dem till pragmatiska politiker.” Detta är lika fel idag som det var då.
Det är hög tid att organisera ett demokratiskt motstånd. Vi måste samlas kring det som liberala människor har gemensamt och lägga band på det politiska behovet att hitta motståndare. Det brådskar för nu är det allvar. Plötsligt är inte en ny Molotov – Ribbentroppakt helt otänkbar. En amerikansk isolationism, sprungen ur Trumps tankevärld och med starkt väljarstöd kan bilägga motsättningarna med ett alltmer diktatoriskt Ryssland. Där konsoliderar presidenten sin makt genom uppsättandet av ett nytt nationalgarde, som skall lyda direkt under honom själv.
Dess chef blir Viktor Zolotov, tidigare chef för Putins livvakt och en av hans mest förtrogna. Det rör sig om flera hundratusen man i en organisation med till synes obegränsade befogenheter. Alltså en ny inrikes våldsapparat, som kommer att verka bortom all politisk och juridisk kontroll. Putin balanserar en snabbt växande krigsmakt och en allt större säkerhetstjänst genom att bygga detta en maktens tredje ben för att kontrollera de andra två. Oundvikligen är det ett stort steg tillbaka in i en stalinistisk värd, där frihet och rättvisa avgörs av en ensam man inne i Kreml.
Ganska snart vet vi vad de säkerhetspolitiska avtal som Sverige och Finland har tecknat med USA är värda. Likaså vet vi då hur hållfasta USA:s och Nato:s löften till de baltiska staterna är. Skulle USA göra upp med Putin och tillåta att balterna åter hamnar inom en rysk intressesfär, vore det ett förräderi som även sätter Finland och Sverige i en totalt ny situation.
Man kan bara hoppas att tillräckligt många republikaner med McCain i spetsen som försvarsutskottets ordförande orkar hålla stånd mot en sådan politik. Behovet av en gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik, alltid nedtonad av Nato-länderna, har med ens blivit mycket aktuellt. Även ur den synpunkten skadar Storbritanniens utträde ur EU våra gemensamma intressen.
Sammantaget borde alla svenska politiker nu uppfatta hur bräcklig den globala säkerheten är och hur snabbt mörkret faller över dalen där vi bor. Statsministern, och inte minst Margot Wallström, bör inse att försvaret måste få mycket större resurser och att det inte kan vänta. Beslut som vi fattar idag tar många år innan de ger någon försvarseffekt.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.