I tusentals år har Jerusalem spelat en avgörande roll för olika folk och har för många varit en helig plats, själva hjärtat i deras religiösa liv. Judar, egyptier, assyrier, babylonier, perser, makedonier, romare, ottomanska turkar, korsriddare och engelsmän, för att nu nämna några grupper, har under olika perioder kämpat om staden, erövrat och sedan förlorat den i blodiga strider, där de förlorande ofta drabbats av avrättningar och ett urskiljningslöst dödande.
De vidriga bilderna, de fasansfulla berättelserna om nazisternas läger för utrotning av judarna förstärkte den politiska miljö i västvärlden som möjliggjorde förverkligandet av en mycket gammal sionistisk dröm – den om återvändandet till Jerusalem och återskapandet av en egen stat.
Storbritannien, som av flera skäl ville lämna det dåvarande Palestina, drev frågan och med Balfour-deklarationen från 1917 som grund fattade FN 1947 en ”rekommendation” upprätta en israelisk stat. För arabvärlden, men framför allt för de palestinier som i många, många generationer hade levt i området, var naturligtvis FN-resolutionen en katastrof.
Den ledde till det arabiska anfallet 1948, till krigen 1956, 1967 och 1973. 1982 och 2006 anföll Israel in i Libanon. Till detta kommer två anfall mot Gaza och två palestinska uppror. Israel har under hela sin existens måst förbereda sig för krig och på att hålla en beredskap och en försvarsmakt stark nog att säkra sin överlevnad.
Västvärldens entusiasm var stor för den nya judiska staten och inför de judiska nybyggarnas strävsamma liv i de nybildade jordbrukskibbutzerna. Inte minst i Sverige, där många såg dem som en fantastisk möjlighet att bygga nya, jämställda och socialistiska samhällen. Reportagen från nybyggarnas liv dolde länge en annan berättelse, den om alla palestinier som drevs från sina hem.
FN-resolutionen 1947 fattades med insikt om Jerusalems historia och dess roll för muslimer i främst arabvärlden. Jerusalem definierades därför som en öppen stad, tillgänglig för olika religioners utövare. Stadens status sågs även som avgörande för att kunna förhandla fram en tvåstatslösning, som båda parter förutsattes godkänna.
Det är mot denna bakgrund den amerikanske presidenten Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och att flytta den amerikanska ambassaden dit måste förstås. Det innebär att USA demonstrativt överger tanken på en tvåstatslösning. Den israeliska premiärministern Netanyahu har också snabbt följt upp med krav på att även Europa skall erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och ”acceptera realiteterna”.
En sådan realitet är förstås att palestiniernas möjlighet att få en egen stat nu har minskat, ja kanske helt försvunnit. Men det innebär inte att européerna får lämna Jerusalem helt i israeliska händer. Historien har lärt oss att alltför många vill dö för rätten att kalla Jerusalem sin egen stad. De högerradikala krafterna i Israel är dock uppenbart beredda godta att kommande generationer påtvingas en framtid där kriget alltid förblir en hotfull möjlighet.
President Trump har nu dessutom gett alla fanatiska jihadister en förfärande ursäkt för intensifierade terrordåd mot judar över hela jorden.