Vi vet nog ännu inte hela sanningen om regeringens handlande i samband med Transportstyrelsens brottsliga agerande. En hel del talar för att regeringen försökte tiga ihjäl skandalen. Även den förra regeringen föll för den frestelsen, som sannerligen är stor när en skandal plötsligt blir besvärande. I samband med Sveriges försvarsaffärer med Saudiarabien, hade försvarsminister Tolgfors uttalanden föga med sanningen att göra. När det gäller Transportstyrelsens agerande vet vi dock tillräckligt för att kunna föra en diskussion kring hur det politiska ansvaret utkrävdes.
Sedan tjänstemannaansvaret i princip avskaffades 1976 tycks tyvärr all offentlig verksamhet präglas av en allvarlig beslutsteoretisk felsyn. Nämligen att alla i ledande positioner tror att man kan skicka med hela sitt ansvar till den nivå i organisationen dit man delegerar sin beslutsrätt. Där fortsätter ofta delegeringen vidare nedåt, inte sällan med mycket luddiga direktiv.
Men ett chefsansvar kan aldrig delegeras bort, även om den som delegerar frias från de rent juridiska konsekvenserna. Det politiska ansvaret är i hög grad ett sådant icke delegeringsbart ansvar.
Den som delegerar en beslutsrätt måste uppfylla vissa krav. För det första att kontrollera att den som mottar delegeringen har den kompetens som krävs och den ledarskapsförmåga som aktuell position fordrar. Detta är krav som inte sällan åsidosätts vid uppenbart politiska tillsättningar av statliga chefsbefattningar.
För det andra att genomdriva en sann rapportering av myndighetens verksamhet och utöva en väl fungerande kontroll.
Infrastrukturminister Anna Johansson brast i dessa avseenden. Hon tillsatte en olämplig statsekreterare. Hans hantering av skattebetalarnas pengar var vidlyftigt och oansvarigt. Han påstås vidare ha känt till Transportstyrelsens försyndelser utan att berätta om detta för Anna Johansson. Dess generaldirektör var också tillsatt av henne. Ministerns kontroll både av sin stab och av myndigheten var alltså undermålig.
I Sverige får ministrar inte förelägga en myndighet hur den skall fatta sina beslut. Men att besöka myndigheter, tala med nyckelpersonal på alla nivåer och att kräva redovisningar är inte att utöva ministerstyrning, bara att ta sitt ansvar. Ur den synpunkten var det befriande att oppositionen uttalade sitt misstroende.
Men Sverige skulle även behöva en författningsdomstol, eftersom KU är tämligen tandlöst och misstroendeförklaringar lätt doftar valrörelse snarare än en faktagrundad och rättvis process.
Anna Johansson har inte agerat brottsligt. Hennes avgång följer av att hon misskött sitt politiska ansvar för den verksamhet som lydde under henne. Avgången är det pris hon får betala. Men det är ingen dom och lika litet ett fördömande. Löfven skulle efter nästa val kunna kalla både Ygeman och Johansson till att vara ministrar i en ny regering. Det blir då en politisk bedömning av hur väljare och opposition skulle uppfatta en sådan utnämning.
Politisk djärvhet skulle krävas för ett så utmanade steg. Men en återanvändning av förbrukade ministrar skulle paradoxalt nog kanske underlätta att i fortsättningen utkräva politiskt ansvar av ministrar som trampar fel.