Det var alltid snötyngda träd i trädgården. Jag lyftes upp och fick sitta i fönstret för att se tomten komma nere på vägen. Jag minns upphetsningen, klampet när han sedan stampade av snön i farstugången, de hårda, skrämmande bultningarna på dörren och så småningom den knarriga och avgörande frågan. ”Finns det några snälla barn här?”
I år tycks tomten ha fått negativa förhandsbesked på den frågan på alltför många platser. Det kommer nog ingen tomte i år nere på vägen. Inte i Stockholm, där de politiska barnen kivat och bråkat så det gett eko över hela världen. I Katowice påstår visserligen några att man nu skymtat honom, men andra säger lika bestämt att han aldrig dök upp. Lika ödsligt och tomt är det utanför Downing Street nummer 10 i London. En ensam bobby vankar fram och tillbaka och Theresa May lär nog inte ens kika ut bakom gardinen för att se om tomten kommer.
I Paris har visserligen president Macron försökt klä ut sig till tomte, men alla de franska barnen i gula västar ropade: ”Vi ser nog vem det är som är tomte!” Ingen av dem tyckte ens att det var värt att packa upp klapparna.
Så här sitter vi och har inte långt till tårarna i vår besvikelse. Alla längtar vi efter att pappa skall komma och ställa allt till rätta. Stor och stark fixar han det och julefriden sänker sig.
Men vi är inga barn. Våra fäder verkar vara ålderssvaga. Alldeles för många av oss har därför börjat ropa efter en stark ledare, som kan lösa våra problem, så vi slipper att bekymra oss. En stålman som sveper in och skapar ordning i ledet. Men det är ju bara en livsfarlig förvillelse. Vi vet alltför väl vart det leder.
Den stålman som dyker upp visar sig alltid vara en förklädd råttfångare från Hameln, som med sin gälla pipa leder alla barn till döden i konflikternas iskalla flod.
I London bildar de ledande Brexit-påskyndarna en hel politisk blåsorkester av pipspelande förförare, som nu har kluvit landet på ett sätt som det kommer att ta många och långa år att hela.
Nej, vi behöver sannerligen inga stålmän. Vårt behov är verkliga hjältar. I Sverige vore det politiker, som vågar ta steget in i det okända land där man inte vet hur väljarna reagerar, men där man ändå fattar de beslut som krävs för landets bästa. Det är inte så viktigt vad som nu läggs i säcken, det är inte så avgörande hur många som bär den. Men det blir varken jul eller någon anständig framtid, om vi helt förlorar tron på den politiska tomtens existens.
Detta gäller i högre grad det som avhandlats i Katowice än det som sker i Stockholm. Det som står på spel för klimatet är allvarligare och har mer långsiktiga konsekvenser. Vi orkar nog vänta på en svensk regering ännu ett tag om vi stålsätter oss, men klimatförändringarna ger oss föga respit.
Som medborgare och inte minst som opinionsbildare har vi ett ansvar för att skapa ett samhällsklimat, där våra politiker törs vara trygga i sina roller. De måste få vara människor av kött och blod, inte medietuggande maskiner som anpassar budskapet efter den senaste opinionsmätningen. Det är verkligen på sin plats att vi då och då känner och visar ett mått av tacksamhet mot den politiska tomten, där hen kånkar, pustar och bär på säcken med alla de klappar vi önskar oss.