Vi är många som minns krigen på Balkan under 1990-talet med fasa. Regionen har under senare år inte varit i världspolitikens centrum. Optimisten kan då tänka att allt är bra. Men dessvärre är det inte så. I Bosnien och Hercegovina har de senaste månadernas politiska oro bidragit till spänningar som är de värsta sedan krigsslutet 1995. Bosnien står åter på randen till kollaps.
Grunden för många av problemen i dag är fredsfördraget som slöts i Dayton, Ohio, 1995. Utfallet blev en ny statsbildning som delades upp i två entiteter, Republika Srpska och en bosniakisk-kroatisk federation. Fredsavtalet i Dayton förutsätter konsensus mellan representanter för serber, muslimer och kroater i landets presidentråd.
Problemet är att det inte finns något konsensus. Daytonfördraget lade grunden för fred, men gav i praktiken inte förutsättningar för ett fungerande Bosnien.
Bosnien är dysfunktionellt. Det som fattas är ledarskap och en verklig försoningsprocess som återspeglas i de demokratiska institutionerna.
Den senast tiden har mycket kretsat kring bosnienserbernas ledare, Milorad Dodik som är representant i landets presidentråd. Dodik bojkottar numera rådet och har i skarpa ordalag sagt att Republika Srpska ska bryta sig ur Bosnien, lämna dess institutioner och därtill bilda en egen armé, i strid med Daytomfördraget. USA har infört sanktioner mot Dodik. Det lär inte bita. Samtidigt har Dodik vänt sig österut och besökt Moskva, träffat Putin och fått stöd för sin politik. Varningslamporna blinkar.
Människorna i Bosnien har lidit länge nog av oansvariga och korrupta politiska ledare som egentligen bara vill berika sig själva.
Vill man ha ett fredligt Bosnien så krävs tydlighet, långvarigt engagemang som kan förhindrar våldsamheter och skapa förutsättningar för en bättre framtid. Om EU och USA inte tar sitt ansvar så ges utrymme för Ryssland och Kina att stärka sina intressen i regionen, vilket vore olyckligt och farligt.
Ryssland leker med elden på Balkan. Putins destruktiva mål är att försvaga Europa och förhindra nya medlemmar i EU och NATO.
Sverige har aldrig, oavsett regering, förstått Balkan, inte ens under Carl Bildts tid i regionen, utan ofta hamnat fel och i otakt med skeendena. Det återstår att se ifall utrikesminister Ann Linde (S) kan ändra på detta. EU som fredsprojekt behövs uppenbarligen mer än någonsin.
Historien är vår viktigaste guide som påminner oss att det inte går att lämna Balkan åt sitt öde. Det är en krutdurk som åter pyr.
Aleksander Gabelic, samhällsdebattör