Det fanns en tid när globalisering likställdes med kaffe från Latinamerika och billig elektronik från Asien. Flygplan och atlantångare gjorde världen till en by, och nu skulle vi dela på arbetet på ett sätt som gjorde alla till vinnare.
Men de senaste åren har påmint oss om globaliseringens utmaningar. I en alltmer sammantvinnad värld påverkas vi av krig, pandemier och extremväder som tidigare känts avlägsna.
Det skapar problem. Att drygt hälften av de svenska konsumenterna upptäckt att en pryl de velat köpa inte gått att få tag på är ett bekymmer man kan leva med, vilket en undersökning visat (SCE 12/1). Men till globaliseringens baksidor hör också Europas beroende av rysk gas – för att inte tala om hela västvärldens beroende av det alltmer auktoritära Kina. Och en dag kan de varor som saknas på hyllorna vara viktiga mediciner eller livsmedel.
Den globala handeln möter i dag motstånd från protektionister som vill vrida klockan tillbaka genom att återinföra tullar. Tydligast formulerades det av Donald Trump, med slagordet ”America First”. Men denna väg skulle öka spänningarna i världen, leda till höjda priser och slå mot fattiga i exportberoende ekonomier.
Den fria handeln är viktig att slå vakt om, men att vara helt importberoende gör oss sårbara. Lösningen på dilemmat är inte tullar eller att klippa banden med världen. Svaret på globaliseringens utmaningar är i stället lokala satsningar.
Redan i pandemins början skrev Edvard Hollertz på denna ledarsida om den så kallade kyrktornsprincipen, det vill säga att göra affärer med verksamheter som man kan se från det lokala kyrktornet (8/3-2020). Det finns en rad fördelar med att på detta sätt bygga upp en lokal produktion av vissa varor. Det skapar ett starkt lokalsamhälle som kan stå emot globala kriser.
Matproduktionen är ett särskilt angeläget område. Sverige importerar i dag enorma mängder livsmedel. Vi handlar kött för 13 miljarder, mjölk för 11, spannmål för 9 och fisk för nästan 50 miljarder. Det innebär långa transporter från jord till bord, vilket påverkar kvaliteten och dessutom genererar stora utsläpp. Samtidigt kämpar lokala producenter med lönsamheten, och Lantbrukarnas riksförbund varnar för att många svenska bönder överväger att lägga ner sin verksamhet.
Det är för sent att börja handla lokalt när krisen är ett faktum, för vi kan inte kickstarta matproduktion på ett ögonblick. I stället krävs ett tålmodigt och målinriktad arbete inriktat mot att handla från lokala gårdar och matproducenter, så att de kan finnas kvar och expandera –och nya komma till. Resurser finns redan i form av nätverk som Östgötamat, Gårdsnära och REKO-ringar som framgångsrikt samordnar lokala producenter.
Att stödja lokal matproduktion är något som individer, företag och kommuner kan göra. Linköpings kommun upphandlar mat till nästan 25 000 måltider varje dag. Om skolor och äldreboenden anpassade menyer till vad som produceras lokalt och riktade inköpen hit skulle det betyda mycket för lokala bönder och producenter. Redan för ett år sedan la Miljöpartiet en motion med denna inriktning som fick visst stöd i Linköpings fullmäktige. Och förra veckan presenterade Kristdemokraterna ett landsbygdsprogram där ett av målen var ökat självförsörjning. Det finns med andra ord ett brett politiskt underlag för att gå i denna riktning.
Givetvis innebär det en högre kostnad, men vinsterna är många. På kort sikt resulterar det i högre kvalitet på maten, minskade transportkostnader och att skattepengar investeras lokalt. På lång sikt är detta en väg till en levande landsbygd, minskat klimatpåverkan och ett mer motståndskraftigt samhälle.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.