Sång- och musikledaren Elin Andersson värmer upp Emmie Olsson, Nora Lindholm och Momo Mörk Shingan på ett sångpass från när Corren besökte Lunnevads folkhögskola 2018.
I veckan dök min gamla skola upp i nyhetsrapporteringen. Furubergsskolan i Varberg, en låg- och mellanstadieskola. När jag gick där som barn på 80-talet var det stora samtalsämnet och bekymret att det enorma taket läckte in vatten, skolan byggdes på 70-talet med ett tidstypiskt platt tak. Lärarna tittade bekymrat upp mot taken medan vi barn kryssade mellan hinkarna som var utspridda likt en hinderbana. På den tiden var ett platt tak ett bekymmer även för en stad på västkusten eftersom vi faktiskt hade snö på vintern.
I dag handlar oron på min gamla skola om något helt annat. Rektorn Johanna Ogell tog i veckan beslutet att blockera bland annat SVT och Expressen från elevernas datorer och paddor, efter att lärare har märkt att eleverna blir oroliga av nyhetsrapporteringen från kriget i Ukraina.
Rektorn anser inte att barnen ska ta del av nyhetsrapporteringen på egen hand, utan tillsammans med en lärare. I en intervju säger hon: ”Barn i dag blir exponerade på ett helt annat sätt än tidigare. Det påverkar barnen, kanske i en större utsträckning än vi är medvetna om. En del visar oro men alla gör inte det. Vad som är lämpligt eller inte är ett ansvar vi inte kan lägga över på barnen.”
Jag får en klump i magen när jag läser det. Jag tycker att hon resonerar klokt, frågan är hur mycket hennes ställningstagande betyder på det stora hela. Med tanke på att den svenska befolkningen mellan 9 och 85 år tillbringar närmare sju timmar, eller mer exakt 418 minuter, åt att ta del av medier en vanlig dag (enligt en undersökning från Göteborgs universitet 2020) så känns hennes tilltag ganska meningslöst. Ingen skugga över henne och skolan dock, de tar ju faktiskt sitt ansvar.
Det är inte de etablerade nyhetsmedierna som är problemet. Det är inte heller där barn och ungdomar hänger. Jag går in på Tik tok och söker "ukraine" i kombination med olika sökord och översköljs av en mängd videoklipp som soldatvideos ljudsatta med musik. Jag menar inte att demonisera sociala medier, där finns en hel del relevanta och seriösa klipp, många hjärtvärmande. Till exempel klippet som blev viralt på sjuåriga flickan Amelia Anisovych som sjöng Frost-låten "Let it go" från ett skyddsrum i Kiev. En tid senare dök det upp en ny video med flickan, nu sjungandes samma låt men från en välgörenhetsgala i Polen, dit hon flytt med sin familj. Hjärtat svämmar över.
Men den stora skillnaden mellan en nyhetssändning och de korta klippen är förstås det självklara, att det kan finnas frågetecken kring avsändaren och syftet, att bilderna kan vara manipulerade, men framförallt är det mängden, blandningen och kontextlösheten som jag funderar hur barn hanterar. Det går inte att skapa en begriplighet utifrån ett sådant flöde. Det måste vara skrämmande. De måste bli rädda.
Jag tycker rektorns försök att styra upp barns flöde är hedervärt. Att skolan får vara en fredad plats där man tillsammans diskuterar världen utanför. Jag hoppas också att alla föräldrar får sig en tankeställare. Om man inte tycker att barnen ska se på Aktuellt kl 21, då kanske det inte är okej att sitta själv i fem timmar framför Tik tok?
Jag har förmånen att få komma ut och träffa ungdomar titt som tätt. Jag pratar om media i stort, om Corren i synnerhet och i våra samtal kommer vi alltid in på sociala medier, källkritik och desinformation. Det är den verklighet som generation Z (första generationen som växer upp med en mobil) lever i och de matas dygnet runt av information, chattar med kompisar, spel och underhållning.
Förra veckan besökte jag Lunnevads folkhögskola, en av Sveriges äldsta folkhögskolor som grundades 1868, för att hålla ett föredrag. Att svänga av vägen och passera den gamla stenbron kändes som att kliva in i en annan värld. När jag öppnade bildörren strömmade fågelsång blandat med fiolspel och flöjttoner mot mig.
Efteråt hängde några elever kvar för att diskutera Ukraina. Jag kunde inte låta bli att dela av mig med min känsla till dem, att världen utanför skolan kändes som just väldigt mycket utanför. En elev nickade instämmande och sa att när man också bor på skolan så blir det lite av en bubbla. Skönt på ett sätt eftersom man helhjärtat kan ägna sig åt fiolspel, men känslan att man borde ta del av det som händer och sker utanför skolan, finns där.
Han berättade om sin mediekonsumtion, om traditionella nyhetsmedier som har scrollar, men även sociala medier som Snapchat. Han berättade om hemska bilder som delas från kriget, bilder på döda människor. Det är obehagligt.
Och då är han ändå vuxen. Ung, men vuxen.
Ett par dagar senare träffade jag gymnasieungdomar från Jensen gymnasium. Läraren hade bra disciplin. Mobilerna i flygplansläge, på bordet. Vi pratade om mobilanvändandet och om fake news, informationskrig och cyberattacker.
Min känsla är att skolungdomar idag är bra rustade i källkritik, där har ni lärare gjort ett bra jobb. Men jag tänker att det samtidigt är ett tröstlöst, ändlöst jobb. Ingen av oss hinner riktigt med tekniken, och hur ser vi till att vi alla är rätt klädda för att klä av falska nyheter och dechiffrera budskap? I förlängningen måste vi rusta oss för att värna demokratin. Om vi agerar och reagerar enbart på bilder och klipp så blir vi lätta att manipulera.
”Orka läsa” kommenterade en elev när jag visade Correns app under min senaste dragning. Han föreslog istället att vi ska göra en podd av Correns nyheter. Det är förvisso en bra idé, men en daglig nyhetssändning på säg femton minuter motsvarar inte på långa vägar att man tar del av allt vårt innehåll.
Vi måste orka läsa. Läsandet börjar i småbarnsåren, tillsammans med en vuxen. Läsförståelsen sjunker hos svenska elever och läsningen går ner i nästan alla åldrar. Idag är det internationella barnboksdagen och jag vill passa på att slå ett slag för att läsa en barnbok, även om du är vuxen. Det fina med barnböcker är att de rymmer en enorm värld mellan pärmarna, spännande, ruskigt, härligt och framförallt tryggt. Det kan vi vuxna också behöva ibland.