Inget ont med självaktning som inte kommer drällande utan en smula gott i påsen, som favoritaristokraten Bertie Wooster kunde sagt. När pandemin drabbade oss och lade coronasordin på alltihop, behövde folk något vettigt att göra i karantäntristessen och började spela schack.
Höstens TV-succé ”The Queen’s Gambit” på Netflix förstärkte intresset ytterligare. Milt uttryckt. Det vittnas om en jätteyra. Enbart i Linköping har det varit rusning av nyfrälsta medlemmar till den lokala schackklubben.
Vad är så fascinerande med detta pjäsflyttande över ett kvadratiskt bräde egentligen? Stefan Zweig skriver i sin berömda ”Schacknovell” (1942) om schack som ”ett tänkande som inte leder till något, en matematik som inte räknar ut något, en konst utan konstverk, en arkitektur utan substans”.
Icke desto mindre, fortsätter han, besitter det ”en varaktigare existens än alla böcker och konstverk, det enda spel som tillhör alla folk och alla tider, och om vilket inget vet vilken gud som bringat det till jorden för att döda ledan, skärpa sinnena, spänna själskrafterna”.
Det är flott formulerat. Jag kan personligen, som relativt färsk utövare, helt enkelt bara konstatera att schack är ett väldigt skojigt och osedvanligt fängslande tidsfördriv. Har man väl fastnat i de svartvita rutornas intrikata nät bland bönder, springare, löpare och torn – ja, då är det förbluffande svårt att slita sig loss.
Vissa människor uppslukas totalt, vilket Frans G Bengtsson hade erfarenhet av. I den klassiska essän ”Schackspelare” (1938) hävdar han att den sanne schackspelaren indelar mänskligheten i tre kategorier: ”mästare, amatörer och övriga personer. Vad den sistnämnda kategorin egentligen tjänar till och hur den framsläpar sin blinda tillvaro, är för schackspelaren ett ganska dunkelt problem, till all lycka av föga intresse”.
Med andra ord bör måttlighet iakttagas och känsliga Queen’s Gambit-tittare varnas. Om seriens fiktiva geni Beth Harmon har bekymmer med narkotika och sprit, är sådant ingenting mot det unikt beroendeframkallande schackspelet, enligt Frans G:
”Alkohol, morfin och opium ha namn om sig att vara ytterst envisa ting för dem som på allvar hemfallit åt dem”, men för samtliga finns ändå botemedel – ”låt vara besvärliga”. Däremot, skriver Bengtsson, ”kan ingen fullständigt avvänja sig från ett en gång utbildat intresse för schack och ingen vetenskaplig kur finns i det fallet att tillgå”.
Nog låter det som en hemskt spännande drog att testa! Inte undra på att många, som våghalsigt lockats till schackbrädets frestande utmaningar, blivit så hängivet bitna. Ju fler människor som trillar dit, desto bättre är det – om vi får tro den amerikanske grundlagsfadern och upplysningstitanen Benjamin Franklin.
Naturligtvis tillhörde även han skaran av brinnande schackentusiaster. Han lär till och med varit den första historiskt kända entusiasten som de brittiska kolonierna i Nordamerika producerade. Efter att ha gjort frihetsrevolution och skapat USA, kunde sedan en äntligen odistraherad Franklin publicera sin studie ”The Morals of Chess” (1786).
”Schack är inte bara en onyttig förströelse”, låter han meddela. Genom detta spel kan vi förvärva åtskilliga intellektuella och moraliskt värdefulla egenskaper som behövs i livet. ”Ty livet är ett slags schackspel, där vi ofta har möjlighet att vinna och att bekämpa rivaler och motståndare och där det vimlar av händelser, goda och dåliga, vilka i viss mån är resultat av vårt förnuft eller oförnuft.”
Schack skolar oss i konsten att se framåt, att vara försiktigare och förnuftigare. Schack lär oss att överväga konsekvenserna av våra handlingar och ta ansvar för dem. Schack fostrar oss till att visa större artighet, respekt och generositet mot våra medmänniskor. Det är kontentan av ”The Morals of Chess”.
Benjamin Franklin var ju en klok karl, jag hoppas han har rätt. Vilken trevligare värld väntar då inte på att födas ur den veritabla schackboom som följt i coronapandemins kölvatten.