Jag har de senaste veckorna tankemässigt flyttat Riksidrottsförbundets huvudkontor från Stockholm till Östersund. Här har vi njutit av VM i skidskytte med glädjeämnen som Hanna Öbergs guld i distansloppet för damer till sorgen och medlidandet med Mona Brorsson i jaktloppet för damer. Bara för att ta några exempel.
Att få vara åskådare för evenemang på denna nivå är ett privilegium. Jag var ordförande för svenskt skidskytte i 10 år och det skulle jag inte vilja vara utan för allt smör i Småland. En höjdpunkt var VM 2008 då jag också jobbade extra som reporter i Östersund för Correns räkning!
Jag minns väl när vi kampanjade för att få VM till Östersund 2019. Alpinisterna hade månaderna innan lyckats få sitt VM samma år till Åre. Våra konkurrentstäder ville vända detta mot oss och hävdade att det vore en skandal om detta avlägsna land Sverige skulle få ett VM till. Det vore enligt deras mening helt oacceptabelt. Dessutom var Östersund närmast att betrakta som liggande i utkanten av den civiliserade världen.
Vi valde att kampanja positivt, det vill säga bara framhäva våra företräden och inte motståndarens svagheter. När röstningen närmade sig bjöd vi in delegaterna till en mottagning där det första de mötte var länets landshövding utrustad med en karamellskål inkluderande utläggningar kring länets förträfflighet. Själv var min uppgift att tillsammans med personer som ”demontränaren” Wolfgang Pichler i en andra kolonn presentera skidskytte och vad vi ville erbjuda tävlande och besökare. Positivism var nyckelordet. Inte ett ont ord kom över våra läppar kring konkurrenternas eventuella tillkortakommanden. Vi vann den gången och jag har ofta undrat om det har att göra med att det kanske finns en viss mättnad i att tala illa om konkurrerande alternativ snarare än att ha självförtroende att våga framhålla egna förtjänster.
Demokratin bygger på att det finns en motståndare man utmanar. Utan motståndare blir det ju ingen debatt. Och motståndaren förtjänar i normalfallen respekt. Jag är som kanske en och annan östgöte vet supporter till AIK. Om jag därmed bara skulle vilja tänka AIK vore det lite trist att ha som sin idrottsliga höjdpunkt en match mellan AIK 1 och AIK 2!
Ibland undrar jag om den minskande respekten för motståndaren är att de fysiska debatterna avtar och det så kallade meningsutbytet sker anonymt på nätet. Själv har jag helt dragit mig ur att förekomma i sociala medier som privatpersonen Björn Eriksson. Jag har också noterat att om jag skriver till exempel en debattartikel är effekten på nätet ett antal okvädningar i sociala medier på en intellektuellt undermålig nivå.
Min pessimism kan sammanhänga med en utarmning av svenska språket. Att använda nyanser är en delvis utdöende konstart. Jag ska ge läsaren definitionen av idrott från 1955. ”Kroppsövningar, utan eller med redskap, varvid redskapet spelar en relativt underordnad roll. Idrotten bör inriktas mot karaktärens daning och frammana beslutsamhet, djärvhet och dådlystnad, men först och sist självbehärskning och ett ridderligt sinne.” Kanske inte formuleringar att längta tillbaka till men nog har de en viss klang! Jag ska fråga Riksidrottsförbundets kommunikationsavdelning när de senast använde denna definition.
Björn Eriksson är tidigare landshövdning i Östergötland