För avdankade landshövdingar av min typ har ett nytt karriäralternativ öppnat sig, nämligen att satsa på att bli Nationell Samordnare. Själv har jag fått pröva på tre varianter av att detta. Först rörde det sig om att hindra rymningar från våra slutna fångvårdsanstalter. Nästa uppgift blev att öka mottagningskapaciteten för ensamkommande flyktingbarn. Senast blev uppgiften att sätta tänderna i det idrottsrelaterade våldet.
Att vara nationell samordnare är spännande och utmanande men kräver sin tribut. Normalt har du inga speciella maktmedel men en självpåtagen möjlighet att bryta politiska tabun. Om du vågar sticka ut hakan kan du unna dig lyxen av att vara gränsöverskridande mellan sektorer, myndigheter och andra organisationer. I huliganutredningen handlade var uppgiften att hitta en balans mellan att stödja en god supporterkultur och bekämpa rötägg som i olika former smugit sig in men också att klara ut vad som är idrottens respektive samhällets ansvar.
Under de första åren efter huliganutredningen var jag lite purken. Jag tyckte alldeles för lite av förslagen omsattes i praktiska resultat, främst av våra politiker. Och det berodde gissningsvis bland annat på att i en samordnares gränsöverskridande ligger oviljan hos andra att ta det egna ansvaret. Därefter lossnade det och huliganismen kom att bedömas av beslutsfattare såsom varande ett tillräckligt allvarligt problem. Det är kanske en av förklaringarna till att min efterträdares efterträdare i förra månaden föreslog att hennes funktion borde avskaffas. Klokt tycker jag eftersom effektiv samordning över tid inte kan verkställas av luftlandsatta aktörer utifrån.
Det ligger något tragikomiskt i att använda sig av en nationell samordnare. Fel använt blir det ett sätt för politiker och andra högt uppsatta aktörer att smita undan eget ansvar. Någon annan ska komma in och ställa allt till rätta. Rätt använt under en begränsad tid kan det bli ett instrument att lösa upp knutar och att tvinga aktörer att faktiskt ta tag i viktiga frågor. Problemet för politiken är att antalet nationella samordnare inom olika politikområden verkar växa exponentiellt och då blir det ett problem med trovärdigheten för systemet.
Ser jag tillbaka på egna erfarenheter som nationell samordnare kan man säga att min rymningsutredning fungerade men att mina förslag kring hantering av ensamkommande flyktingbarn lindrigt uttryckt kom att bli något omodern. Vad avser huliganutredningen saknar jag fortfarande kraften att ta tag i organiserad kriminalitet kring idrott. Inte minst gäller detta hot och våld mot såväl ideellt arbetande idrottsledare som mot anställd personal liksom fokus mot att störa ut gängkriminaliteten.
Som relativt nybliven ordförande för Riksidrottsförbundet kan jag känna att i huliganismen har vi en trängande ideologisk fråga att ta tag i. Kan vi inte flytta fram våra positioner lär vi få det hett om öronen inte minst i form av vikande publik och bortfall av sponsorer. Och då lär det inte hjälpa om vi hojtar efter nya nationella samordnare!