Björn Eriksson: Äldre är inget kollektiv!

Det finns äldre som är friska och pigga i kropp och sinne, och det finns äldre som mår dåligt, skriver Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet.

Pigga pensionärer. Många mår mycket bra långt upp i åldrarna.

Pigga pensionärer. Många mår mycket bra långt upp i åldrarna.

Foto: Yvonne ˜sell / SvD / TT

Krönika2016-03-22 07:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

”Äldre personer” är ett intressant samlingsbegrepp. Vissa av oss mår alldeles utmärkt fysiskt och psykiskt och känner oss fullt engagerade i samhället. Ändra, speciellt om man är högre upp i åldrarna, kan känna sig helt utslitna i alla bemärkelser. Men vi anses ju gudskelov tillhöra ett gemensamt kollektiv. Det påminner om mannen som hade ena foten i 80-gradigt vatten och den andra i 0-gradigt. Han förklarades må utmärkt eftersom medeltemperaturen var idealisk!

När jag var yngre älskade jag att fatta operativa beslut. Ju fler desto roligare. Som äldre är det klart mer intressant att få tänka strategiskt och att som mentor också verka genom andra. Jag tänker ibland på en äldre kines som ofta träffade en energisk ung och välutbildad europé. Den senare frågade en gång hur han såg på effekterna av franska revolutionen 1789. Svaret var att han var osäker eftersom det inte gått tillräckligt med tid!

När arbetsmarknaden vänder äldre ryggen tar många sin tillflykt till den civila sektorn. Som ordförande för Riksidrottsförbundet noterar jag att idrotten knappast skulle kunna existera i nuvarande form utan ideella insatser från äldre. Samma mekanik gör sig gällande när det kommer till mottagandet av stora flyktingströmmar. Det svenska mottagningssystemet hade troligen kapsejsat utan frivilliga insatser från många i det så kallade äldrekollektivet. När nu regeringen höjer de sociala avgifterna för att anställa äldre personer – ett korkat beslut enligt min uppfattning – lär väl överströmningen till andra sektorer än arbetsmarknad expandera.

På vissa områden stiger insikten om att äldre är en resurs. Inom idrotten börjar begreppet livslångt idrottande alltmer slå igenom. Bara detta att man vid vissa evenemang har en särskild grupp för tävlande i åldern +85 år inger hopp! Deltagargruppen här är ofta större än kandidaterna på valbar plats till riksdagen!

I andra änden, det vill säga respekt för vissa äldres problem, kan man känna stor förtvivlan. Ett extremt exempel på detta är rån och andra fysiska övergrepp på äldre. Det är tyvärr inte ovanligt att nästan dagligen läsa om sådana övergrepp och det är inte ett fenomen som enbart är koncentrerat till storstäderna. Det finns många exempel på andra övergrepp än fysiska. Min mor, numera 97 år, utsattes för några år sedan av en telefonförsäljare som lurade henne till nya olönsamma abonnemang. Endast genom att kontakta högsta chefen i Sverige och hota med att offentligt anklaga bolaget för lurendrejeri gick det att få kontraktet hävt.

Linköpings universitet har en pärla som många lärosäten borde avundas, nämligen en egen centrumbildning för äldreforskning, benämnd NISAL. Det är en tvärvetenskaplig konstruktion som förtjänar allt stöd. Som avgången ordförande vågar man sig kanske på lite propaganda eftersom pseudokunskaperna kring äldres situation är betydande. Beforska oss men sluta tala om äldre som ett kollektiv!

För att travestera Bismarck: ”När jag möter en självutnämnd äldreexpert osäkrar jag min revolver”