Om Tomas Tranströmer är mästaren i den svenska litteraturen är generationskamraten Lars Gustafsson magikern. Där Tranströmer väljer ord med största precision skriver Gustafsson med ett helt okomplicerat anslag; lite som det faller sig. Så känns det i alla fall.
Men båda visar tillvarons hemlighetsfulla och vackra djup.
I år är det 50 år sedan Lars Gustafsson påbörjade den svit av fem romaner som kallas "Sprickorna i muren" - på en gång existentiella och samhällstillvända böcker som är fullt levande än i dag. Fast kanske inte riktigt på samma sätt som då.
Tiden har gjort att den kritiska blicken på 70-talets Sverige har fått ett omisskännligt stråk av nostalgi. Det är ett gammalt Sverige som träder fram i berättelserna, ett land som har förändrats, på gott och ont. Men som onekligen ter sig enklare.
När jag nu läser om sista romanen i serien, “En biodlares död” från 1978, slår det mig att just den boken, som är tänkt att handla om en individ och inte så mycket om ett samhälle, kanske ändå är den som talar mest till vår samtid.
Huvudpersonen Lars Lennart Westin är tidigt pensionerad från yrket som lärare.
Hela berättelsen vilar på en speciell förutsättning. Han är sjuk i cancer och har fått ett brev från Regionsjukhuset i Västerås. Antagligen innehåller det ett besked han inte vill ha. Frågan blir om han ska öppna det.
Han beslutar att i stället bränna det. Viktigast är, tänker han, att behålla ett hopp. Hoppet ger en rörelsemarginal, som han formulerar det.
Varje dag får vi mer eller mindre tydliga brev från framtiden. Likt Gustafssons huvudperson bör vi nog ana att beskedet är dystert.
Just bin, som boken handlar en hel del om, är ett exempel. Avsaknaden av bin i trädgårdarna denna vår och försommar skrämmer mig mycket. Å andra sidan: alla små bihotell, fritt växande gräsmattor och blommor ger hopp.
I en karaktäristisk formulering heter det om Lars val att lämna yrkeslivet: “... då slutade jag helt enkelt upp med att tjäna pengar och skaffade tretti bisamhällen i stället. Till min förvåning visade det sig att det går ju precis lika bra.”
Tanken är återkommande hos Gustafsson. Det finns alltid ett annat möjligt liv. Också för ett samhälle, vill jag tänka.