Roy Baumeister är professor och expert på självdisciplin. Han har skrivit flera böcker i ämnet, men på sistone har han märkt av ett problem. Förr kunde han sitta i timmar och arbeta fokuserat, men nu dras handen ständigt till telefonen. Professorn i viljestyrka har drabbats av koncentrationssvårigheter – han kan inte låta bli att spela mobilspel.
Författaren Johann Hari möter Baumeister och en rad andra forskare i sin nyligen utkomna ”Stolen Focus” (2022). Boken visar hur digitaliseringen har lett till att koncentrationssvårigheter sprider sig som en pandemi över världen. Vi är nog många som förbannat vår oförmåga att hålla oss ifrån mobilen. För oss erbjuder Hari både tröst och varning.
Det tröstande är upptäckten att vi inte är ensamma, utan att till och med experterna kämpar med disciplinen. Samtidigt är det oroande att problemet är så omfattande. Få jobbar i dag koncentrerat mer än en halvtimme i sträck, och tvärtemot vad tech-gurus ibland påstår är multitasking inte möjligt för människor.
Detta påverkar inte bara vår effektivitet, utan här finns också en existentiell dimension. När vi stirrar ner på våra telefoner avskärmar vi oss från människorna runt oss. Det kan ske hundratals gånger per dag, trots att de flesta av oss nog är överens om att våra nära och kära är viktigare än att kolla om vi fått mail från chefen eller nya lajks på Instagram.
Det som går förlorat är, ytterst, vår förmåga att vara närvarande i våra egna liv.
Detta är ett kulturellt problem, därför måste vi hantera det tillsammans. Men tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Inte minst politiker har en naiv inställning till digitaliseringen. Ett exempel är den reviderade läroplan som regeringen presenterade år 2019. Här sägs att barn ska få förutsättningar att utveckla ”digital kompetens” redan i förskolan, något som Linköpings kommun tagit fasta på.
Vad detta inneburit i praktiken vet de flesta föräldrar med barn i förskoleåldern. Paddor och skärmar översvämmar nu avdelningarna. Målet är såklart en medveten pedagogik som utvecklar de smås lärande. Men med stora barngrupper, underbemannade avdelningar och en personal som i de flesta fall inte utbildats i detta blir avståndet mellan kommunens högtravande ambitioner och verkligheten på förskolegolvet stort.
Helén Petersson, avdelningschef för förskolor i Linköpings kommun, medger detta när hon talar med tidskriften ”Lärorik”. Personalen har goda ambitioner, men problemet är att de saknar vägledning: ”De jobbar i en flod av digitala system och just nu saknar vi överblick, vi har inte någon samlad koll på våra styrkor och utmaningar. Alla har haft fullt upp med att prova olika system, nu behöver vi veta mera om vad som sker längst ut i mötet med barn och elever.” (Maj 2021)
I klartext: Kommunen har fyllt förskolorna med surfplattor, men utan att ha konkreta idéer om hur de ska användas.
Digitaliseringen av förskolan beskrivs ofta som en klassfråga, där målet är att resurssvaga elever ska få möjlighet att lära sig av teknik som de kanske saknar hemma. Men i dag är problemet snarare det motsatta: Resurssvaga hem är ofta sämre på att begränsa skärmtiden. Följden blir att andra kompetenser försvagas hos dessa barn: motorik, social kompetens och koncentrationsförmåga (DN 8/12–2015).
Vi är på väg att få ett samhälle där en välutbildad elit är medveten om teknikens baksidor, medan en majoritet saknar redskap att parera problemen. Det är detta som digital kompetens i skolan borde handla om. Förskolorna borde vara skärmfria zoner, så att barnen får en chans att lära sig allt det som tekniken inte kan ge dem.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.