När jag var barn öppnade jag ibland ytterdörren, korsade gatan och genade över radhustomterna tills jag nådde fotbollsplanen. Bakom den låg den stora skogen, och om man tog till höger en bit in i den kunde man krypa under elstängslet och in i kohagen. Vandrade man sedan ett par hundra meter kom man till en ek som tronade vid hagens högsta punkt. Men om man fortsatte ytterligare en bit, då kom den verkliga belöningen.
För där låg ett träsk, och i det träsket fångade vi ödlor.
Vi hoppade från tuva till tuva med våra håvar, och tävlade om att få upp flest och störst. Ibland gav marken under oss vika och vi sjönk ner i det ljumma, sörjiga vattnet. Då fick man vandra hem med vattnet droppande efter sig – och förhoppningsvis några ödlor i glasburken.
Detta är inte så länge sen, men det känns som en annan värld. I dag visar forskningen att barn är mycket mer inomhus, och när de släpps ut måste de hålla sig mycket närmare hemmet än för bara ett par decennier sedan. Detta är en av de mest dramatiska samhällsförändringarna i vår tid och ett fullständigt brott med hur barn lekt och uppfostrats i alla tider.
Trenden är likartad i en rad länder. En finsk studie konstaterar att barns fria rörlighet utomhus har minskat drastiskt mellan 1990- och 2010-talet. I England har forskare visat att barn får leka utomhus utan föräldrarnas tillsyn först från när de är 11 år – men för en generation gjorde de det redan från 9 års ålder. På Unescos hemsida beskrivs detta som en illavarslande global trend.
Bakom stora samhällsförändringar ligger oftast en kombination av faktorer. Skärmtiden är en: År 2011 konsumerade svenska 9–14-åringar 237 minuter media varje dag, men tio år senare är siffran 416 minuter. Dessutom har föräldrar blivit oroligare och upplever samhället som osäkert. När de förklarar varför deras barn inte får leka fritt utomhus hänvisar de ofta till rädslor av olika slag. I andra fall är orsaken praktisk, till exempel tung trafik och bristen på bra miljöer.
Detta får stora konsekvenser för barns hälsa och utveckling. Minskad rörlighet leder till övervikt, men den fria leken utvecklar också barns social förmåga, deras kapacitet att fatta egna beslut och färdigheter som självdisciplin. Studier visar att barn som leker utomhus har lättare att koncentrera sig i skolan, vilket är lätt förstå: Det är inte rimligt att tro att barn ska kunna sitta still i skolan efter att ha tillbringat fritiden inomhus framför en skärm.
I sitt tal på Järvaveckan adresserade socialminister Jakob Forssmed (KD) detta problem när han konstaterade att gräsfläckar på barns kläder förr hörde till vardagen, men numera är så sällsynta de anses värda att lägga upp på Instagram – eller till och med ställas ut på ett museum. Det var skämtsamt, men tyvärr inte så långt från verkligheten som man kunde önska.
Politiker kan göra en del för att komma till rätta med det här. De kan uppmärksamma problemet, stödja föreningslivet, se till att styra bort trafik från bostadsområden och bygga lekparker och fotbollsplaner.
Men i grund och botten krävs det en kollektiv attitydförändring, och inte minst en gemensam ansträngning från föräldrarna. För det är svårt att få sina barn att gå ut och leka om de är de enda i kvarteret som gör det. Och om en familj bestämmer sig för att minska skärmtiden, lär deras barn runda detta om de kan gå hem till kompisar där andra regler råder.
Barnens minskade rörlighet är inte enskilda familjers misslyckande utan ett kulturellt problem – därför behöver vi lösa det tillsammans. Det krävs inte bara en by för att uppfostra ett barn, som talesättet lyder, utan också för att få dem i rörelse.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.