I söndags stod hon där igen, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, i första ledet vid en av Europas stora minneshögtider, hundraårsminnet av stilleståndet efter första världskriget. Svartklädd och samlad bredvid Frankrikes president Emanuel Macron symboliserade hon den fred mellan forna fiender som är kärnan i Europasamarbetet.
Snart kommer hon att vara ersatt. Det lär inte betyda någon stor förändring i det fransk-tyska samarbetet, det vilar på den tunga insikten att ett krig inte är möjligt, ingen kan vinna det.
Men oh, vad hon kommer att vara saknad, Angela Merkel. Mer utanför Tyskland, säger hennes avundsmän. Men då har de glömt hennes fyra valsegrar, hennes kraft att hålla ihop koalitioner och förmåga att manövrera mellan inhemsk opinion och internationellt tryck. Hennes lugn gentemot upphetsade och krävande greker liksom gentemot en hårdför turkisk regim som dessutom hade trumf på hand. Hennes nollställdhet inför en provokativ amerikansk president och hennes förmåga att tala med den ryske ledaren på ett språk han förstår.
Världen har sannerligen haft nytta av förbundskansler Merkel – och det har naturligtvis också Tyskland. Tysk bilindustri må svära över utsläppskrav och tullhot, förbundskanslern har dock aldrig glömt dess intressen. Om några veckor ska Angela Merkel alltså lämna ordförandeskapet i sitt parti, CDU. Valnederlagen i Bayern och Hessen i höst avgjorde. Hon stannar tillsvidare på posten som förbundskansler, med betoning på tillsvidare.
Margaret Thatcher avsattes av de egna hösten 1990 efter mer än elva år och tre valsegrar – hon hade inte som Angela Merkel hört varningsklockan. Margaret Thatcher gjorde om det gamla torypartiet till ett nytt, marknadsliberalt dito. Hon gick med häcksaxen över de engelska fackföreningarna – och hon tvekade inte ens att kriga för det gamla imperiet i Falkland. Hennes framgång var sådan att också motståndarna i gamla labour tvangs göra om sig till ett medelklassparti under Tony Blair.
Ingen kan dock beskylla Angela Merkel för Thatcher-metoder. Tvärtom. Hon har följt i sina framgångsrika föregångares fotspår – ”keine Experimente”. Inga hårda utspel, snarare väntan på att andra kör slut på sig. Detta lugn har skapat respekt, genom att lyssna och avvakta har Angela Merkel fått sin auktoritet. Och genom att stå fast vid det hon sagt. Tyskland har inte heller förändrats under henne så som Storbritannien gjorde på 1980-talet.
I Europa drog många en lättnadens suck när Margaret Thatcher avsattes. Margaret Thatcher såg inget värde i det brittiska EU-medlemskapet och gjorde ingen hemlighet av det. Så alldeles annorlunda nu. Vad händer med oss när ”Mutti”, Angela Merkels smeknamn, lämnar? Kommer de aggressivt nationalistiska och främlingsfientliga krafterna att ta över, ”demonerna från förr” som Emanuel Macron kallade dem i söndags? Säkert är att försvarslinjen tunnas ut.
För en sak vet vi alla: Angela Merkel är av egen erfarenhet övertygad om värdet i ett fritt, demokratiskt samhälle. Och lika övertygad om att det europeiska samarbetet är nödvändigt – och att detta samarbete innefattar hyggliga relationer med Ryssland.
När behöver Europa en sådan kraft? Var dag.