Med största säkerhet. För förbundskanslern är inte mycket för att älta det som skett, hon fokuserar på jobbet.
Ändå vill jag dröja en liten stund vid söndagens valutgång. En fjärde mandatperiod för CDU:s ledare, sådant är vi inte vana vid i en tid av oroliga och ombytliga väljare. Men det har hänt förr – Angela Merkels företrädare Helmut Kohl hade också fyra valperioder -1982-1998. Margaret Thatcher och Tony Blair vann tre brittiska val i rad, vilket också imponerar.
Och nu efter tolv år i kanslersämbetet kan Angela Merkel räkna in gratulationer från nästan hela världen. Allra varmast är de som kommer från Europa, här får vi citera förre statsministern Göran Persson: Vi vet vad stabilitet betyder.
Stabilitet är en bristvara i dag, inte bara i Europa. Men det är här den tyska förbundskanslern kan verka med starkast effekt. Det är här hon behövs mest. För Europa – jag skriver så därför att jag inte enbart menar EU – håller på att tas gisslan av ytterkantsgrupper. Se till exempel på Katalonien med den öppna besöksstaden Barcelona. Skilsmässa från Spanien är stridsropet hos en aggressiv minoritet.
Eller ta Storbritannien som ska lämna EU efter en folkomröstning som utmärktes av populism och rent ljug.
För att inte glömma de länder vars folkvalda regeringar gör sitt bästa att bryta reglerna i den förening, EU, som samma väljare ville träda in i. Jag syftar på Polen och Ungern men sådana strömningar finns också i åtskilliga andra mer välatade medlemmar.
En nationalistisk, populistisk, rentav rasistisk nyhöger ropar allt högre och tar plats i parlament efter parlament. Nu också den tyska förbundsdagen. Den gamla ytterkantsvänstern lever också. De franska gatorna fylls med jämna mellanrum av en fackföreningsvänster för vilken varje förändring eller förhandling är förräderi. I Grekland och Spanien håller de nya vänsterpartierna för tillfället en lägre profil men deras samhällsbild är lika radikal.
Det är lätt att förlora orienteringen allra helst som en stor del av den politiska offentligheten finns på nätet, i de sociala medierna. Där kan en röst blåsas upp tusenfalt och sant och falskt bli irrelevant. Den tysta majoriteten är ett gammalt begrepp från den fördigitala tiden. Den finns naturligtvis idag, fast ännu tystare. Det är den som behöver en ledare som Angela Merkel, en människa som arbetar hårt, som inte förivrar sig, som har en känsla för vad den stora mittengruppen väljare väntar sig.
För det här är ett av Europas bekymmer idag. Detta att de aparta grupperna är så högröstade, tar så mycket plats att de många människorna känner sig vid sidan av, inte uppfattar att den offentliga diskussionen angår dem. De tystnar, lämnar ett slags walkover. Det är högst riskabelt, en tyst majoritet får inte bli en frånvarande majoritet.
Men så länge Angela Merkel leder Tyskland kommer det inte att hända. Hon ingår på något egenartat sätt i den tysta majoriteten, i sina skräddade kavajer syns hon vara en del av denna vardagliga, kloka, arbetsamma majoritet som gör ett land stabilt. Samtidigt är hon Europas främsta och en av världens ledare.
Angela Merkel är en paradox.